En stor del av rapporteringen kring Saudiaffären har varit journalistiskt undermålig.
Ett rekord var Eric Ernfors skadeglada ledartext ”Är detta tacken för allt, Palestina?” i Expressen.
Men samma dag som Arabförbundet kritiserade Sverige publicerade det palestinska utrikesministeriet på sin hemsida ett uttalande av utrikesminister Riad al-Malik under rubriken: ”Palestinas relationer med Sverige är utmärkta”.
Den palestinska tidningen al-Quds har rapporterat (12/3) om den svensk-saudiska konflikten under rubriken ”Sverige sätter mänskliga rättigheter framför sina ekonomiska intressen i Saudiarabien”.
I ett utförligt reportage informerar tidningen sina palestinska läsare om Olof Palmes tuffa utrikeslinje, om Sveriges principfasta agerande mot apartheidpolitiken i Sydafrika och, naturligtvis, om Sveriges stöd till Palestina.
I London-baserade al-Quds al-Arabi har en rad egyptiska intellektuella uttalat skarp kritik mot Arabförbundet.
Abd al-Khaleq Abdullah, rådgivare till Abu Dahbis härskare Mohammed bin Zaid, tar på Twitter direkt avstånd från Arabförbundets agerande och säger: ”Det var ett oacceptabelt och isolerat beslut. Sverige är värt vårt tack och vår uppskattning.”
Vad har detta för effekt i arabvärlden?
Samtliga 22 medlemsstater i Arabförbundet är inte reaktionära diktaturer. Enligt the Economists demokratiindex för 2014 finns det en ”bristfällig demokrati”, Tunisien, och fyra ”hybrid”-regimer i Arabförbundet: Libanon, Palestina, Irak och Mauretanien.
Alla arabiska regimer tycker inte att Sverige har agerat felaktigt.
Dessutom: Miljoner araber som inte visste det tidigare, har genom ståhejet kring Saudiaffären fått veta att Sverige sätter demokratiska principer framför kortsiktiga exportintressen.
Man måste tro att alla araber är ISIS-terrorister för att inte inse att detta skapar enorm good-will bland miljoner araber.
Man borde inte behöva vara miljöpartist för att begripa att i samma sekund som man deklarerar att man ska föra en feministisk utrikespolitik har man också sagt nej till ett militäravtal med världens mest kvinnoförtryckande regim.
För Miljöpartiet var detta en självklarhet och de flesta miljöpartister trodde inte sina öron när det förstod att det tydligen inte var det för statsministern.
Där finns den stora gåtan i Saudiaffären och där får man hoppas att Stefan Löfven har lärt sig läxan.
Här och var påstås att Miljöpartiet ställde ultimatum och hotade med att lämna regeringen. Det tror jag inte på.
I flera rapporter som jag varit medförfattare till har den gröna tankesmedjan Cogito visat att gröna partier i regeringsställning ska vara ytterst försiktiga med att lämna en regering som de har inträtt i.
Bara i Finland har de Gröna lyckats lämna regeringar utan förluster, men då har det handlat om en fråga som alla väljare vet är icke-förhandlingsbar för gröna – utbyggnad av nya kärnkraftverk.
Saudiaffären har tveklöst stärkt de gröna språkrören och ministrarna, både utåt och inåt.
När dimmorna skingras kommer historikerna att klassa avbrytandet av Saudiavtalet i samma kategori av stolta svenska ögonblick, där numera också gamla envetna Palmekritiker placerar hans motstånd mot USA:s Indokinakrig och Sovjets invasion av Tjeckoslovakien.