Den nuvarande regeringen var snabb att erkänna staten Palestina efter sitt tillträdde hösten 2014. Syftet med Sveriges erkännande enligt utrikesminister Margot Wallström var att bidra till målet att Israel och Palestina kan leva sida vid sida i fredlig samexistens.
Avsikten var sannolikt också att stärka Sverige relationer till länderna i Mellanöstern. Avsikten verkar också ha varit att stärka Sveriges kanditatur till FNs säkerhetsråd.
Båda dessa verkar ha omintetgjorts i och med regeringens sätt att hantera de internationella relationerna med Saudiarabien.
Regeringen trodde sig kunna kritisera en betydande maktfaktor i Mellanöstern, och kalla landet för diktatur och medeltida, utan att det skulle få utrikespolitiska konsekvenser.
Regeringen har inte bara missbedömt den politiska kontexten i Mellanöstern, utan den har fullständigt missat att internationella relationer alltid måste ta hänsyn till den kulturella kontexten hos motparten.
Det krävs kunskaper om den kulturella kontexten för att kunna verka framgångsrikt och uppnå resultat. Utan tillräckliga kunskaper riskeras onödiga felsteg i ord och handling, vilka kan få ödestigra konsekvenser.
I fallet med Saudiarabien handlar det om ett muslimskt land som tillämpar strikta sharialagar och som har helt andra utgångspunkter för sina internationella relationer än Sverige.
De är inte enbart inrikes eller utrikespolitiska, utan de påverkas av religiösa och kulturella utgångspunkter.
Den kritiska och befogade frågan är var finns den utrikespolitiska kompetensen i regeringen. Internationella relationer är alltid en balansgång mellan egna och motparters utgångspunkter – vilka kan vara t ex politiska, religiösa och kulturella.
Varför valde inte regeringen att föra fram dessa budskap i direkta samtal med företrädare för Saudiarabien? Vad ville regeringen uppnå med att gå ut offentligt med sin kritik?
Inrikespolitiska poänger kan dock leda till utrikespolitiska bestraffningar. Inrikespolitik och utrikespolitik kan verka vara skilda världar, men de kan samtidigt vara tät sammankopplade.
Regeringen verkar inte förstå att Sverige inte ostraffat kan kritisera en regional maktfaktor utan att detta kan få utrikespolitiska och i förlängningen kanske ekonomiska konsekvenser.
Saudiarabien hade framstått som svagt och förlorat respekt i regionen om de vikit ner sig. De kunde inte under några omständigheter visa handfallenhet mot Sverige.
Den nuvarande regeringen verkar i denna fråga präglas av utrikespolitiskt storhetsvansinne som drivs av inrikespolitisk populism.
Den politiska miljön som ofta präglar Mellanöstern är inte demokratisk, utan styrs av andra faktorer, såsom kulturella och religiösa faktorer som genomsyrar styrelseskicken och som inte ser demokratin som den optimala samhällsmodellen.
Fredrik Segerfeldt skriver på SVT Opinion att Sverige äntligen kan bli en moralisk stormakt . Sveriges storhet i något avseende avgörs inte av oss själva, utan av omvärlden.
Per Garthon skriver också på SVT Opinion att när dimmorna skingras kommer historikerna att klassa avbrytandet av Saudiavtalet i samma kategori som andra stolta svenska ögonblick.
I båda dessa fall får framtiden får utvisa om detta visade sig vara rätt utrikespolitiska väg att gå för Sveriges relationer till länderna i Mellanöstern och omvärlden i övrigt.
Faktum kvarstår att Arabförbundet ställde sig enhälligt bakom Saudiarabien inklusive Palestina.