Jag har vuxit upp med fotbollsspelaren som vänt upp och ner på Sverige. Han har tagit striden med jantelagen och vunnit, piskat igång självförtroendet i ungdomar från förorten.

Han har invigt nationalarenan med en sprakande cykelspark, fått Friends Arena att lätta från marken under ett par hoppfulla minuter i kvalrysaren mot Portugal och vuxit ut till en målmaskin i världsklass.

Samtidigt är Zlatan Ibrahimovic mannen som uttalar sig lika klumpigt som ärligt, lika retfullt som hjärtligt. Senast i raden av kontroversiella uttalanden kom i går då han kallade Frankrike för ett skitland.

Deprimerade domare har redan hunnit dundra om hur synd det är om dem – och högerextremister har gått till halsbrytande anfall. Frågan är dock om deras klagosånger säger mer om de själva än om Zlatan Ibrahimovic.

För mig är det uppenbart att Zlatan – i stridens hetta – syftade på Frankrike som fotbollsnation snarare än nation. Han riktar en känga mot ligan som är åtminstone en klass sämre än den spanska och italienska, klagar på en domarnivå han uppenbarligen inte anser vara värdig elitfotbollen.

Mitt i ilskan lyckas han omedvetet trolla fram en fjäder som Marine Le Pen, partiledare för högerextrema Front National, blixtsnabbt förvandlat till en höna.

– De som tycker att Frankrike är ett skitland får lämna. Så enkelt är det, säger hon.

I stället för att se flisan i Zlatans öga borde Le Pen se bjälken i sitt eget, eller rättare sagt – i pappa Jean-Maries.

Sommaren 1998 spelade Frankrike hem guldet i hemma-VM efter att ha slagit Brasilien i final. Före turneringen uttalade sig ultranationalisten Jean-Marie Le Pen. Han tyckte att de blå tröjorna bars av spelare med fel rötter:

– Det är ett konstgjort landslag som inte representerar vårt land. Flera av spelarna kan eller vill inte ens sjunga Marseljäsen. De är inte födda i vårt land, och har bara utnyttjat möjligheten att bli medborgare för att glänsa i den internationella fotbollens rampljus.

Anledningen till Le Pens ilska var att sexton av truppens tjugotvå spelare hade utländskt påbrå, men han hade inte ens hunnit gnälla klart förrän Frankrike stormade mot bucklan. Zinedine Zidane, det förortsfödda spelgeniet med algeriska rötter, nickade in två mål i finalen. President Jacques Chirac jublade högst:

– Det här multietniska landslaget har skapat en vacker bild av Frankrike, av dess mänsklighet och styrka.

Nästan på dagen fjorton år senare stod Zlatan Ibrahimovic och poserade i skuggan av Eiffeltornet. Han höll upp en marinblå tröja och var Paris Saint-Germains symboliska storvärvning som skulle bära fanan mot framtiden.

Inne på sin tredje säsong glänser han fortfarande klarast på nationens idrottshimmel.

Fotbollsfrankrike bör vara tacksamma över att en spelare som stod på toppen av sin karriär valde att flytta till Paris och Ligue 1 snarare än Chelsea och Premier League.

I England hade Zlatan Ibrahimovic förmodligen massakrerat motståndarförsvaren med samma målsinne som i södra Europa, och för gott befäst sin position som en av de bästa.

Låt vara att sedelbuntarna lockade honom till Frankrike, eller att ord som ”projekt” och ”Champions League-seger om några år” må ha bidragit till beslutet. I slutändan valde Zlatan faktiskt att spela i franska ligan.

Klart är att det har förtrollat de franska följarna.

Kanske har det också bländat belackarna.