På lördag är det dags för det årliga evenemanget Earth Hour, förmodligen den ”upplysta” världens största gemensamma och regelbundet återkommande manifestation.
Enligt arrangören, Världsnaturfonden, är släckta lampor en politisk symbolhandling för att förmå de så kallade makthavarna att ”ta klimatförändringarna på allvar”.
I själva verket är det ett spektakel igångsatt av människor och grupper, som tillhör den priviligierade delen av jordens befolkning.
Som symbolhandling är Earth Hour uttryck för en egendomlig föreställning om globala problem samtidigt som den åskådliggör hur en liten grupp, som själv lever i skydd från de viktigaste problemen, vill få andra oss att uppfatta världen.
Vad är det konkret vi manifesterar, eventuellt protesterar mot? Är Earth Hour en manifestation mot konsumtionssamhället och det moderna samhällets livsstil?
Är det en civilisationskritisk handling vi utför när vi släcker lampan och sitter i mörkret och föreställer oss en bättre, om än mörkare, värld? Eller är det ojämlikhet och globala orättvisor vi protesterar mot?
En satellitbild över världen nattetid ger en förträfflig bild av en den globala ojämlikheten. Där det lyser starkast har de flesta det rätt bra, där det är mörkt bor jordens fattigaste.
För inte så länge sedan var det lätt att se hur det lyste starkt hos oss rikingar i västvärlden medan det var becksvart över större delen av planeten.
Under det senaste kvartsseklet har denna nattliga världsbild fullständigt förändrats.
Numera lyser det starkt även i Asien och Latinamerika och till och med i delar av Afrika. Anledningen är att den globala ekonomiska kartan ritats om sedan åttiotalets mitt.
Under denna period, som vi kallar globaliseringen, har världen industrialiserats i en omfattning som tidigare var svår att föreställa sig.
Medan Europa och Nordamerika gradvis avindustrialiserats har Asien stigit upp som väldens nya industriella centrum. I Europa och Nordamerika använder vi allt mindre energi, delvis för att produktionen i sig blivit effektivare, men också för att verksamheter lagts ner och fabrikslampor släckts för gott.
I Asien har välståndsökningen varit dramatisk, hundratals miljoner har lyfts ur fattigdom. Även om tillverkningsprocesserna också där blivit energisnålare har de ökade volymerna i produktion och konsumtion gjort att alltfler lampor tänts.
Hur vi än mäter ser vi att den stora konsumtionsökningen i världen idag sker utanför västvärlden, i de nya industriländerna. Är det detta vi protesterar mot med Earth Hour?
Den som förlorat sitt jobb på fabriken kanske är nödd att ha lampan släckt och kan säkert ha anledning till bitterhet över att ha blivit överflödig.
Men det är knappast globaliseringens förlorare, industriarbetare och lägre tjänstemän i västvärlden, som manifesterar Earth Hour.
Bakom evenemanget står människor som inte förlorat eller riskerar att bli förlorare. Det är politiker, akademiker, kultur-och mediafolk, människor som själva sitter säkert och som utan personligt risktagande kan excellera i civilisationskritik.
Det är dessa människor, alltså de egentliga makthavarna själva, som uppmanar till symbolhandlingen Earth Hour.
Det är människor som anser sig veta vad som är bäst för jorden och dess befolkning, men som ofta har förbluffande dålig insikt i andra människors livsbetingelser, hemmavid såväl som globalt.
Det är inte särskilt seriöst.
Vårt största globala problem idag kan inte vara att fler lampor har tänts, att fler har blivit rikare och kan konsumera mer. Det problem vi behöver bry oss om är att det fortfarande är kolmörkt på många ställen på jordklotet.
Miljontalts människor är på flykt från fattigdom och mörker och de söker sig till ljuset i den ”upplysta” världen.
Om vi i västvärlden vill fortsätta betrakta oss själva som upplysta globala medmänniskor, med öppna hjärnor och hjärtan, borde vi manifestera för människors rätt och möjlighet att fritt röra sig på jordklotet snarare än att hålla på med spektakel som Earth Hour, vars andemening indikerar mörker snarare än upplysning.