Som borgerlig feminist och tidigare medarbetare till Anna Kinberg Batra är det lätt att ryckas med i den glädje som Gudrun Schyman uttrycker på SVT Opinion – att det är positivt att Sverige efter lördag har en majoritet av kvinnliga partiledare.

Samtidigt är det en alldeles för okomplicerad glädje på ett problem som är långt ifrån löst. För partiledarnas kön skapar inte per automatik en politik som främjar jämställdhet.

Feministen i mig blir visserligen stolt och känner att det går framåt och jag gläds åt att unga idag har mer variation av vilka som representerar makt.

Samtidigt räcker det inte. En könsbalans på toppen genererar inte automatiskt mer jämlikhet i praktiken.

Den leder inte till att kvinnor blir mindre sjukskrivna än män och den minskar inte löneskillnader mellan könen. Senast i förra veckan kunde vi läsa om att kvinnliga partiledare inte behöver innebära något större jämställdhetsfokus i den förda politiken.

I vissa fall blir det till och med tvärtom. Politik kan stundtals handla om att ta billiga poänger.

Men Stefan Löfvens trumfkort om en jämställd regering eller den nästan malliga stoltheten hos de borgerliga att de nu snart har tre kvinnliga partiledare av totalt fyra får aldrig vara det som ersätter en praktisk politik.

En politik som vågar ifrågasätta sig själv, som tittar med ett utifrånperspektiv och frågar sig – vad kan vi mer?

De borgerliga borde, vart parti för sig och tillsammans, berätta om sina visioner om ett jämställt samhälle och det utan att prata om vare sig rut eller egna val i välfärden.

Istället finns en önskan hos mig att höra idéer om hur de borgerliga partierna vill skapa ett inkluderande samhälle. Där de vågar tala om att det finns ovärdiga skillnader idag mellan könen.

Att de är mer än medvetna om det och på riktigt vill göra något åt det. För att bli trovärdiga krävs det en mindre spretighet inom partierna om jämställdhet och det krävs att de inte går in i vänsterns fällor.

Fällor som tyvärr är enkla att hamna i när de borgerliga tyvärr kan uppfattas att ducka i frågan.

Idag gör vänsterns retorik feminism till ett ord som ska in i alla sammanhang för att det låter bra.

Samtidigt skyr många inom högern ordet feminist trots att de ofta är snabba på att raljera över att deras partier minsann är mer jämlika på maktposterna. Bägge positioner är skadliga då de inte innebär ett ansvar för att på riktigt förändra något.

Det förvånar mig därför att Gudrun Schyman, som företrädare för ett feministiskt parti, är så överraskande positiv i sin artikel. Hon gör en felanalys. För mig krävs det mer än kvinnliga partiledare för att helt ryckas med i den glädjen.

Och jag hoppas innerligt att de borgerliga inte låter den kvinnliga toppen bli ett alibi för jämställdhet utan att de istället höjer blicken och låter sin politik följa samma väg.

De borgerliga har nu, enligt vänsterns mått mätt, feminismens attribut i form av sina kvinnliga partiledare.

Men billiga poänger i all ära, en feministisk plakatpolitik får aldrig ta över på bekostnad av långsiktiga reformer i en strävan efter ett bättre och i grunden – inte på toppen – jämställt samhälle.

Ett samhälle i takt med sin samtid.