Den nionde juni kommer Vanity Fairs omtalade nummer, med Caitlyn Jenner på omslaget, ut i USA. Iklädd vit korsett (and nothing else) tittar hon förföriskt in i kameran och en underrubrik (placerad vid Jenners nedre magparti) lyder: ”Call me Caitlyn”.
Redan nu ligger en ”behind-the scenes” video uppe på Vanity Fairs hemsida där Jenner själv berättar om varför hon ställer upp som omslags-flicka:
”De dagar vi har fotograferat har handlat om mitt liv. Om vem jag är som person. Det handlar inte om att människor ska jubla åt mig på någon tävlingsarena. Det handlar inte om att få klappar på axeln av folk som säger 'Snyggt jobbat, Bruce-grabben!'. Det handlar om mitt liv. Bruce levde i en ständig lögn, från morgon till kväll. Men Caitlyn bär inte på några hemligheter. Så snart Vanity Fair-omslaget kommer ut är jag fri”.
Tårarna rinner ned för mina kinder. Det är inget snack om att hennes historia kommer direkt från hjärtat och maggropen. Det här är på liv och död.
Det blir så tydligt hur svältfödd en är på verkliga livshistorier i den här typen av sammanhang. Jag menar – let´s be honest – Vanity Fair har knappast alla människors lika värde högst upp på prioritets-listan.
Därför blir det genuina i sammanhanget revolutionerande. Utan tvekan är det en smart affärsidé från topparna på tidskriften. Vilken tidningskonsument kommer inte att kasta sig över tidningshyllan den nionde?
Ändå behöver historier som dessa berättas. När Caitlyns erfarenheter nu sprider sig som en löpeld i de flesta sammanhang, både kommersiella och andra, breddas bilden av vad det innebär att vara människa.
Från ett feministiskt håll kan det tyckas tröttsamt att vidgandet av kön och könsidentitet sker under rätt patriarkala former. Jenner står trots allt endast iförd korsett och tittar förföriskt in i kameran. Har vi inte fått nog av den idealbilden?
Men tårarna faller ändå ned för mina kinder, trots medvetenheten om patriarkatets närvaro i Caitlyns trånande blick och avklädda kropp. Av den enkla anledningen att hon tidigare varit symbol för maskulinitet och manlig överlägsenhet.
När Jenner intervjuades av Diane Sawyer ställdes återkommande frågan var den ”maskulina prestationen fylld med urkraft” kom ifrån, (när hon vann de Olympiska sommarspelen 1976 i Montréal), om hon samtidigt identifierade sig som kvinna.
Jenner svarade självsäkert och pedagogiskt att den där ”urkraften” är en del av den kvinna som hon är och alltid har varit.
Det är viktigt att vi öppnar ögonen för den verkligheten. Att utseendet på våra kroppar inte har ett smack att göra med vilka vi är.
Ur den synvinkeln blir den pågående Jenner-hysterin ett slag i magen på patriarkala krafter. Eftersom de ju ges näring genom under-och överordningen som baseras på kroppens utseende och reproduktiva funktion/förmåga.
Något som oroar mig är dock hur bilden av den glamourösa transkvinnan Jenner, med sin genuina historia, dimmar glasögonen för klassperspektivet. Rasifierade transkvinnor från underklassen hamnar ofta i ofrivillig prostitution och är en tacksam slagpåse för amerikanska poliser.
Nu senast uppmärksammades Veronica Bolina som fick allt sitt hår avrakat av poliser i syfte att sätta henne ”på plats”.
När gör Vanity Fair henne till omslagsflicka?