När Hans Karlsson, chef för avdelningen Vård och omsorg på SKL (Sveriges kommuner och landsting), i en intervju i Sveriges Radio säger att patientsäkerheten i Sverige inte är påverkad, för han det svenska folket bakom ljuset.
Under Vårdförbundets strejk 2008 var cirka 800 vårdplatser stängda, vilket då bedömdes som samhällsfarligt. I våras var cirka 1100 vårdplatser stängda i Sverige på grund av sjuksköterskebrist. Detta innan alla sommarstängningar och samtidigt som befolkningen har växt avsevärt under samma tid.
Sveriges sjuksköterskor påtalar gång på gång i media att patientsäkerheten är hotad men det tycks ingen hos SKL lyssna på.
Själv lämnade jag vårdavdelningsarbetet för många år sedan och skulle, hur intressant, roligt och viktigt det än är, aldrig gå tillbaka.
Där präglas sjuksköterskans arbete av att flera arbetsdagar i veckan inte få äta lunch alls eller under icke-lagstadgade förhållanden.
Man springer fortare och fortare och tvingas till kompromisser som vi vet minskar patienters säkerhet, trygghet och egenvårdsförmåga.
Detta ökar i sin tur kostnaderna för vården.
På Facebook vittnar många kollegor om exempel på detta. Ett axplock:
”En patient som delar rum med tre andra personer får plötsliga diaréer och illamående. På grund av överbeläggningar går det inte att flytta runt patienterna för att kunna isolera denna patient. Stor risk för eventuell smittspridning till övriga patienter på salen.”
”En äldre dam vårdas i hisshall på grund av överbeläggningar. Helt omöjligt för personal att kunna övervaka enligt gällande säkerhetsrutiner. För att inte tala om bedrövlig miljö för en svårt sjuk människa.”
Förutom att patientsäkerheten hotas skapar det en grav stress hos sjuksköterskor. Vi vet hur vi ska vårda men ansvariga ”rycker undan mattan” under våra fötter.
I den verksamhet jag jobbar nu är arbetsmiljön hygglig men vi har inte resurser att ge den långsiktiga vård som på sikt skulle minska kostnader och framför allt öka patienters välbefinnande. Det är oerhört frustrerande och jag har sagt upp mig.
Våren 2014 presenterade programmet P1-programmet Kaliber en granskning av siffror från Riksrevisionen. De fann att bland 585 Lex Maria-beslut år 2013 (psykiatri ej medräknad) förekom 35 dödsfall och 24 svåra vårdskador som helt eller delvis orsakats av personal- eller platsbrist.
I Sverige idag dör alltså människor, både barn och vuxna, på grund av sjuksköterskebrist.
Sveriges sjuksköterskor har länge varnat för den bristsituation som idag råder. Vi har påtalat usel löneutveckling och dålig arbetsmiljö länge och sagt att om detta inte åtgärdas så kommer vi att resa oss och gå. Och det är vad som sker nu.
Om svensk sjukvård ska kunna hejda den utveckling som pågår, måste SKL och övriga ansvariga lyssna på Sveriges sjuksköterskor.
Vi föreslår en vårdmodell som i forskning visat sig vara både effektiv och kostnadsbesparande nämligen personcentrerad vård. Vi kräver också skälig löneutveckling för vårt kvalificerade, och för medicinsk vård nödvändiga, arbete.
Jag vill avsluta med ännu ett exempel från en Facebookgrupp:
”En man läggs in på vårdavdelning på grund av blodförgiftning. Efter två dagar blir han sämre och behöver intensivvård men det är fullt på IVA. Patienten ligger kvar på vårdavdelning och övervakas tätare. Dagen efter får han ett hjärtstopp, återupplivas och förs till postoperativa avdelningen i väntan på IVA-plats. Efter några dygn på IVA så väcks patienten men är okontaktbar. Han har fått alltför omfattande hjärnskador och somnar in i överenskommelse med anhöriga. Jag kommer aldrig att glömma honom”.
Jo, Hans Karlsson och övriga medlemmar i SKL. Patientsäkerheten är hotad.