Det kommunala flyktingmottagandet har länge varit en diskussion i Sverige. Trots detta är den förvånansvärt hur lite politiker och allmänhet egentligen är insatta i vad problematiken är.
I debatten och media har däremot, precis som många andra spörsmål inom detta politikområde, ges en för förenklad blid som döljer många sanningar.
Bilden som målats upp har varit enkel; de kommuner med hög andel nyanlända migranter som har fått beviljad asyl är goda kommuner, som leds av godhjärtade politiker – och kommuner med låg andel nyanlända leds av av onda högerrasister.
Denna grova förenkling i debatten är inte bara fördummande, den maskerar den riktiga problematik som skapas av vår dysfunktionella bostad- och stadsbyggnadslagstiftning.
När regeringen föreslår ett kommuntvång för mottagande av nyanlända gör man det väldigt enkelt för sig, och skjuter stolpe ut.
Det hela är ett klassiskt misstag mellan att blanda ihop korrelation och kausalitet. Det är inte den politiska styrningen som är orsaken till det ojämna mottagandet, snarare bostadsdemografin, som i sin tur påverkar den politiska styrningen.
För att fördela nyanlända över rikets kommuner måste en fördelningsnyckel användas:
För den som tycker att invandraren är ett välfärdsobjekt som ska tas hand om så används befolkningsstorlek som nyckel, men den som propagerar för ett jämnare mottagande för att minska segregationen gör klokt i att använda andelen i förvärvsarbete som nyckel.
Kommuner som brukar dominera bottenlistan av mottagande av nyanlända har alla många gemensamma nämnare, de har få allmännyttiga hyresrätter på grund av att de berördes obefintligt eller i liten utsträckning av Miljonprogrammet.
De är oftast befolkningsmässigt relativt små med villakaraktär, och i närheten av en större ort med stor arbetspendling.
Det är varken M-styrda Vallentuna, Danderyd och Staffanstorps fel eller för den delen S-styrda Hammarö, Skurup eller Bollebygd att de är villadominerade kommuner som miljonprogrammet inte inte svepte över.
Men om man skulle lyfta blicken från bottenlistan och titta på de 116 kommuner som tar emot för få nyanlända framträder en annan bild fram.
Av den kartläggning jag gjort med data från Statistiska centralbyrån, Migrationsverket och Sveriges Kommuner och Landsting, är slutsatsen en smula överraskande.
Av dessa kommuner är 27 stycken rödgrönt styrda med ett underskott på 5386 nyanlända, 49 stycken alliansstyrda kommuner med ett underskott på 4746 nyanlända och 40 kommuner med blandat styre med ett underskott på 2799 nyanlända.
För den som njuter av att använda nyanlända som slagträ i ett blockpolitiskt spel skulle kunna påstå att det är de rödgröna som är boven i dramat kring det ojämna mottagande, men detta stämmer ej.
Problemet med den ojämna fördelningen av nyanlända har samma grundorsaker som arbetsmarknads- och bostadsproblematiken i övrigt i Sverige.
Där jobben finns, finns inga bostäder – där jobben lagts ner eller flyttat finns väldigt gott om bostäder.
Orsakerna till detta är de klassiska oadresserade problem kring överbeskyddande regler kring ”grönområden”, byggoligopol, populistisk markmonopolism och komplicerade byggregler.
Att som regeringen införa en fördelning utan att adressera orsakerna till det ojämna mottagandet är att förvärra problemen, fördyra mottagandet och hämma integrationen.
En jämn och effektiv fördelning av nyanlända där de har som bäst chanser för egenförsörjning, etablering och god skolgång är allt för viktigt för att utnyttjas som ett sätt att försöka plocka billiga poäng på sina politiska motståndare.