Förslaget om en europeisk gräns- och kustbevakning fortsätter på den inslagna banan om ett murarnas Europa.
Att en socialdemokratisk och miljöpartistisk regering, med inrikesminister Anders Ygeman i spetsen, går dessa flyktingfientliga krafter till mötes med denna militaristiska politik är djupt oroande.
Idag är Anders Ygeman (S) i Bryssel för att tillsammans med EU:s andra justitie- och inrikesministrar för att diskutera EU-kommissionens förslag om en gemensam europeisk gräns- och kustbevakning för att stoppa flyktingströmmarna till Europa.
Förslaget innebär att EU:s nuvarande gränspolismyndighet Frontex ska utökas kraftigt, både vad gäller budgeten och befogenheterna, för att bli en ny sorts superpolis.
Från att ha kostat drygt 1,3 miljarder kronor per år ska myndigheten nu kosta 2,2 miljarder kronor. Utöver den utökade budgeten förväntas även medlemsstaterna att öka sina bidrag till den nya supergränspolisen.
Ännu allvarligare är att byråkrater i Bryssel, bortom varje rimlig demokratisk kontroll, kommer kunna fatta beslut om att den nya myndigheten ska ingripa på en medlemsstats territorium, även om landet i fråga inte samtycker.
Det inverkar det territoriella självbestämmandet inte minst i länder som Grekland, vars gränser också utgör EU:s yttre gränser. Hittills har Frontex endast haft mandat att samarbeta och understödja medlemsstater som efterfrågat stöd.
Det här är något helt annat. Det stannar inte heller vid att ingripa i medlemsstater för att ”skydda gränserna”. Frontex föreslås också få ett utökat mandat att initiera avvisningar och tvångsavvisningar i länder som inte bedömts skickat tillbaka tillräckligt många människor.
Som om det inte räckte föreslås myndigheten även kunna göra insatser i tredje land.
Detta går ännu längre än de oacceptabla avtal med auktoritära och tveksamma stater som man gjort inom ramen för Khartoumprocessen, där EU samarbetar med förtryckarregimer som Eritrea och Sudan.
Det nya förslaget ger mandat för det nya SuperFrontex att göra egna insatser i länder utanför EU för att stoppa flyktingar från att överhuvudtaget nå Europa.
I nuläget är det framför allt Grekland som rådet anser vara i behov av en intervention av EU:s gränspolis för att ”säkra” sina gränser från flyktingar som kommer till landet via Turkiet.
Hot förklädda till oro hörs från rådets ministrar som låter det göra tydligt att ett Grekland som inte stänger sina gränser knappast kan vara med i Schengen, gränssamarbetet mellan 22 av EU:s 28 stater.
Greklands premiärminister Alexis Tsipras är kanske den enda röst i EU som just nu lyfter vikten av lagliga vägar och menar att om fler medlemsländer fullföljde sina åtaganden från tidigare ministerrådsmöten skulle de öppna gränserna inom Schengen kunna behållas.
Fler än Tsipras vill behålla Schengen. För högern är Schengen ett prestigeprojekt men för vänstern handlar det om att bevara lagliga vägar inom Europa, en av flera pusselbitar i en human flyktingpolitik.
Sveriges roll kunde varit annorlunda. Vi har möjligheten att diskutera ökad vidarebosättning, humanitära visum och slopat transportörsansvar.
Istället väljer Ygeman att alliera sig med de konservativa och flyktingfientliga krafterna och ropa efter att rädda Schengen och skydda EU:s yttre gränser.
Hela förslaget är ett övertramp på medlemsländernas suveränitet och militariseringen av EU:s yttre gränser är ingenting annat än ett hot mot människor som söker skydd i Europa.
Flyktingar kommer alltid att fortsätta söka sig till en trygg plats, det handlar bara om hur farlig vägen är. Den murar som nu reses är inte lösningen på den humanitära krisen vi står inför.
Efter höstens migrationsuppgörelse är det inte mycket som förvånar vad gäller svenska regeringens agerande.
Anders Ygemans kappvändning efter senaste EU-rådsmötet i januari och EU-nämndens delade åsikter visar tydligt hur kontroversiellt beslutet om en europeisk gräns- och kustbevakning är.
Att regeringen fullständigt verkar ha kapitulerat inför Europas mörka krafter är skamligt.