Alla vinnare liknar varandra, men den som förlorar gör det alltid på sitt särskilda sätt.
I gårdagens val till Europaparlamentet fanns vinnarna; de små partierna på ytterkanterna som lyckades sätta sakpolitiken i ett större sammanhang, som lyckades ge sina ideologiska rötter visionära vingar. Partierna som stod för någonting, som appellerade till människors förnuft och känsla, bortom kortsiktig pragmatism.
Politiken kan ibland framstå som ett nollsummespel, där någon vinner förlorar en annan. Gårdagens förlorare är tveklöst Moderaterna och alla de väljare som såg sig nödgade att välja bort sitt gamla parti.
Givetvis är det betydligt svårare att aspirera på att vara statsbärande och samtidigt alltför profilerad men det räcker inte som förklaring för Moderaternas katastrofresultat.
Samtidigt var det, ur ett långsiktigt perspektiv, sannolikt det bästa som kunde hända. Det har inom borgerligheten länge viskats om visionslösheten som präglat alliansens andra mandatperiod.
Nu skriker väljarna.
De skriker inte för att Moderaterna, eller Socialdemokraterna för den delen, som knappast har något att yvas över heller, varit otydliga. De skriker för att partierna varit alldeles för tydliga och avslöjat hur mycket i otakt de är med sina väljares prioriteringar.
Att skrika tillbaka att väljarna har fel hjälper föga.
Om det är något partierna har att lära av valresultatet inför höstens riksdagsval så är det att möta väljarna på deras premisser; inte uppifrån, inte underifrån, utan som medborgare kapabla att förhålla sig till verklighetens komplexitet.
Det vi ser i dag är ett värderingsskifte som knappast gynnar den som drivs av rädsla för att göra fel. Ingen paketering, kommunikation eller folklighet i världen kan maskera bristen på värderingar och idéer.
Moderaternas strategi som var ett av skälen till att den socialdemokratiska makthegemonin kunde besegras, och som syftat till att sudda ut de ideologiska skiljelinjerna i svensk politik, ser ut att bli skälet till en sannolik valförlust åtta år senare. De nya moderaternas väljare övertalades, i grunden övertygades de dock aldrig.
Den våg av missnöje, främlingsfientlighet och protektionism som sveper över Europa, som vi bara sett början av i Sverige, kan inte stävjas med tystnad.
Moderaterna är ett av de partier som förlorat flest väljare till Sverigedemokraterna. Det är inte nödvändigtvis för att väljarna söker sig till Sverigedemokraterna, utan mer sannolikt för att de söker sig bort från Moderaterna.
Den moderata hållningen som delvis gått ut på att frysa ut och därigenom slippa en besvärlig och svårhanterlig debatt med missnöjda väljare kan bli en dyrköpt erfarenhet.
Moderaterna och Socialdemokraterna har bara sig själva att skylla för framväxten av extremism och populism i Sverige. För vem ska den som i grunden är för migration men emot den förda integrationspolitiken egentligen rösta på?
Med drygt tre månader kvar till riksdagsvalet är det dags att lyfta på locket och kasta idén om mesta möjliga pragmatism överbord. Val vinns inte på gamla meriter, val vinns på förmågan att skapa och driva opinion med insikten om att väljarna alltid vet bäst, också när de har fel.