Peter Weiderud och Urban Ahlin skriver i en debattartikel på SVT Opinion och citerar flera gånger en intervju i Dagens Nyheter till Israels talman i Knesset, Yuli Edelstein. Det är bra, men de glömmer några avgörande delar i hans uttalanden om Hamas.
Vad Edelstein också säger är till exempel ”jag är beredd att förhandla med Hamas. Men de skulle inte komma. De skulle inte vilja sitta hundra meter ifrån mig, för att jag är jude”.
Att tro på en förändring av Hamas, Muslimska Brödraskapets palestinska gren, är att tro att Hamas skulle förändras i grunden. Det finns ingenting som tyder på det. Hamas antisemitiska program har inte förändrats. Inte heller Hamas retorik efter enhetsregeringens bildande. Tvärtom, tonen mot Israel har skärpts.
Hamas internationelle talesman Husam Badran, uppmanade i den israeliska tidningen Haaretz till Intifada mot Israel på hela Västbanken, särskilt i Hebronområdet där de tre israeliska tonåringarna kidnappades.
Raketattacker från Gaza mot civila mål i södra Israel har fortsatt.
På Hamas egen TV-kanal Al-Aksa uttalade Hamas ledare Ismail Haniye följande innan enhetsregeringen bildades: ”Återföreningen görs för att ena det palestinska folket mot huvudfienden, den sionistiska fienden, och att fortsätta med motståndet”
På samma tv-kanal sa Haniye ”de som befriade Gaza, med Allahs hjälp, kan befria Jerusalem, Västbanken och resten av Palestina”.
Det enda som Hamas har antytt är att man kan acceptera är att Israel ska tvingas lämna Västbanken som en fas på vägen till ett helt arabiskstyrt Palestina mellan havet och floden – som ska bli ett islamistiskt kalifat.
Enhetsregeringen är det fikonlöv med vilket man ska lura omvärlden att tro att man är intresserad av en förhandlingslösning. Så än så länge ser Weideruds och Ahlins artiklar mest ut att grunda sig på fromma förhoppningar.
Det faktum att Hamas för åtta år sedan vann ett val (något som betonas) betyder inte att Hamas accepterar ett rättssamhälle eller respekterar minoriteter. Men det vore välkommet med ett nyval under alla omständigheter.
Men Israel då, borde de inte avsluta ockupationen i alla fall?
Betänk Israels situation.I norr drog Israel sig tillbaka från södra Libanon 1999. I söder har man dragit sig tillbaka från Gaza 2005. Det var helt rätt av Israel. Men vad blev konsekvenserna? Två krig i Gaza med Hamas och ett krig i Libanon med Hizbollah.
I väster finns Medelhavet och i öster Västbanken.
Är det då orimligt att Israel ställer krav på att enhetsregeringen ska erkänna Israels existens, tidigare ingångna avtal och upphöra med raketattacker innan förhandlingar kan inledas och Västbanken med eventuella landbyten lämnas?
Som Yuli Edelstein säger i DN-intervjun ”Israel är villigt att omvärdera sin syn på den palestinska regeringen – förutsatt att Hamas gör detsamma med Israel. Vi är inte helt fyrkantiga. Vi ger dem en chans om de förändras och är beredda att sluta fred och säger att de erkänner oss. Skulle det ske så är vi beredda att omvärdera.”
Med tanke på Ahlins och Weideruds goda kontakter med Hamas, så vore det en god gärning om de två kunde påverka Hamas till en mera försonings- och förhandlingsinriktad inställning till Israel.
Då kan vi hoppas på en möjlig lösning på konflikten mellan israeler och palestinier.