En timma och tjugo minuter. Så lång tid tog det mellan det att jag klev in i tv-rutan för SVT Opinion live i torsdags till det att jag fick det första meddelandet på sociala medier. Ett meddelande av en för mig helt främmande man. En timma och tjugo minuter.

Under timmarna och dagarna som följde översköljdes jag av meddelanden och sms med extremt våldsamt, sexuellt och mycket hotfullt innehåll.

Jag tänker inte ägna den här texten åt att beskriva vad de här snubbarna säger att de vill göra med mig, eller åt att beskriva bilderna de skickat.

Ni kan säkert utan problem föreställa er det. Är du kvinna har du säkert dessutom någon gång stått i mottagaränden av liknande meddelanden. Kontentan av hoten är i alla fall tydlig.

Eftersom jag, som kvinna, synts i tv i ett par minuter och haft en åsikt är det tydligen rimligt att jag ska våldtas till döds.

Några av dessa hot landade i min privata mobil vars nummer inte är offentligt. En av männen var noga med att gång på gång påpeka att han vet vart jag bor. Ordet obehagligt räcker inte för att beskriva situationen.

Jag känner mig äcklad, spyfärdig, rädd och förbannad på samma gång. Mest av allt är jag nog ändå arg. Arg och jävligt less.

Jag blir less på att jag inte ens blir förvånad över att det här händer, less eftersom jag redan på förhand visste att detta skulle bli konsekvensen av att som kvinna offentligt göra sin röst hörd.

Jag är less eftersom jag vet att jag inte är ensam om att uppleva detta och jag är ofantligt less på att kvinnor ska behöva ta den här skiten.

Arg blir jag eftersom jag egentligen bara känner för att outa de här männen. Jag skulle vilja ta kontakt med varenda kvinna i deras vänlista och posta alla deras inlägg där vem som helst kan se dem.

Jag skulle vilja att hela världen får se vilka små och ynkliga människor de är. Jag vill att världen ska få se vilken genomrutten syn på kvinnor de har.

Jag vill att deras fruar, deras mammor, deras barns lärare och deras grannar får se vad helt vanliga män gör när de sitter i trygghet bakom en skärm. Men jag gör inte det. Inte av hänsyn till dem.

Min hänsyn har de inte förtjänat.

Jag väljer att inte göra det av hänsyn till min familj. Mina barn ska slippa läsa dessa hot, ska skyddas från att för evigt gå med de bilder hoten kan frambringa på sin näthinna.

Men. Även om jag väljer att inte outa dem innebär det inte att jag tänker låta dem komma undan. Jag har polisanmält varenda meddelande.

Jag tänker inte bara rycka på axlarna och acceptera det här. Att jag, och andra kvinnor, utsätts för detta är oacceptabelt! Vi kan inte acceptera att detta gång på gång ska drabba kvinnor.

Samhället kan inte acceptera att män tillåts göra vad de vill på nätet utan konsekvenser. Vi pratar om sexuella trakasserier, sexuella övergrepp, hot om våld, våldtäkt och mord. Att det sker via en skärm är ingen ursäkt.

Ja jag vet vad ni kommer att säga. Det är komplicerat och svårt. Svårt att bevisa, svårt att hantera mängden av ärenden, svårt att lagföra. Men om det är så komplicerat och svårt så måste vi arbeta hårt för att göra det enklare.

Vi måste arbeta för att lagarna på det här området skärps, att rättsväsendet ges tillräckliga resurser för att hantera problemet. Problemet kommer nämligen inte att försvinna.

Det här problemet växer i en lavinartad takt just nu, och kommer inte att bli lättare att hantera med ökat omfång.

Om vi inte agerar kraftigt nu bäddar vi för en situation där även våra döttrar kommer att tvingas leva i en tillvaro där vi tillåter att de hotas för att de syns och hörs. Jag vägrar att vara en del av det!

Jag vill med detta inlägg uppmana alla kvinnor som utsätts, som någon gång utsatts eller som känner någon som blivit utsatt – anmäl, anmäl, anmäl!

Det spelar ingen roll om anmälan inte kommer leda till en konsekvens för den enskilda mannen, men mängden anmälningar kommer till slut oundvikligen leda till en situation där samhället tvingas att på riktigt hantera problemet.

Det är vårt mål – att samhället inte längre kommer undan med lägga huvudet på sned och säga att det är komplicerat.

Debattera, skrik, bråka och bete dig på ett sätt som gör dig omöjlig att ignorera! Kom ihåg att du som kvinna inte har någon som helst skuld i att det här händer dig, att ansvaret ligger hos de män som beter sig på detta genomvidriga sätt.

Skriv insändare, skriv till dina lokalpolitiker, skriv till männens mammor och fruar. Gör vad som helst – utom att vara tyst.