När föräldrars separationer når rättssalen prioriterar svensk lag gemensam vårdnad om barnen. Det är en bedömning utan barnpsykologisk förankring. För våra barn är det viktigaste att växa upp i en konfliktfri tillvaro. Därför vore det bättre om domstolarna i högre utsträckning dömde till ensam vårdnad, skriver Lena Wiström, jurist.
Antalet vårdnadstvister har ökat på senare år. Självklart gynnar det inte våra barn. Många gånger handlar tvisterna om hos vilken förälder barnet ska bo och hur umgänget ska regleras är det viktigaste för parterna.
Men många tvistande föräldrar blandar ihop begreppen faktiskt vårdnad och juridisk vårdnad. De tror att de förlorar umgänge om de förlorar vårdnaden. På grund av detta tvistar många i onödan om vårdnaden.
I de fall där det finns en svår konflikt mellan föräldrar som har gemensam vårdnad, kan däremot en ändring i vårdnaden behövas. Om en konflikt mellan två föräldrar blir tillräckligt infekterad och långvarig, utgör den i sig en form av barnmisshandel.
Ur ett psykologiskt perspektiv finns det då risk för att barnet utvecklar skador, både kort- och långsiktigt.
Lagen säger att det viktigaste för barnet är att ha god kontakt med båda sina föräldrar. Därmed har det för barnet viktigaste – att växa upp i en konfliktfri tillvaro – degraderats till att stå under frågan om kontakt med föräldrarna. I lagens mening anses det alltså viktigare att barnet har god kontakt med båda sina föräldrar, än att det slipper ständiga bråk och konflikter.
Här har lagstiftarna gjort en bedömning utan barnpsykologisk förankring.
Barnpsykologer menar att föräldrarnas konflikter och förmågan att lösa dem är viktigare än något annat för barnets välmående. Ibland leder en påtvingad gemensam vårdnad till en betydligt högre konfliktnivå än om en förälder ensam tillerkänns vårdnaden.
Holländska och amerikanska studier visar att barn mår bäst av så få konflikter som möjligt. De gynnas bäst av att bo med en förälder som mår bra. I Sverige försöker vi många gånger tvinga fram ett samarbete föräldrar emellan – men inte sällan leder det bara till förvärrade konfliktsituationer.
I medierna hörs ofta negativa reaktioner på att vårdnadstvisterna ökat sedan lagjusteringarna 2006. Dock var det en nödvändighet att justera den praxis som vuxit fram sedan 1998 års reform, där domstolarna gavs möjlighet att besluta om gemensam vårdnad även mot en förälders vilja. Men det var inte lagstiftarens mening att gemensam vårdnad skulle bli en så stark presumtion att de utsatta barnen och föräldrarna blev förlorare. Under tiden efter reformen fick många rådet att det inte var någon idé att ens försöka få ensam vårdnad.
Jag anser att det är bra att det numera är möjligt att få ensam vårdnad i de fall där samarbetet mellan föräldrar faktiskt inte fungerar, eller om det föreligger andra hinder som gör att barnet utsätts för en osund konfliktnivå. Barnet har ändå sin rätt att träffa den förälder som inte har juridiskt vårdnadsansvar – och en ensam vårdnadshavare är dessutom skyldig att verka för att sådant umgänge kommer till stånd.
Fortfarande är det dock relativt svårt att tillerkännas ensam vårdnad. Ökad användning av ensam vårdnad medför, enligt min bedömning, att fler barn garanteras en lägre konfliktnivå. Därför vore det önskvärt om domstolarna i framtiden i större utsträckning dömde till den ena förälderns fördel.
Vinnarna skulle i slutänden bli våra barn.