I sin debattartikel på SVT Opinion beskriver Eriksson och Tegnander en oroande utveckling av de narkotikarelaterade dödsfallen.

De hävdar att ökningen hänger samman med den förändring av regelsystemet för underhållsbehandling som skedde under 2005 och den utbyggnad av vårdformen som kom därefter.

De hävdar felaktigt att vi låg på 300 dödsfall i början av 2000-talet men under perioden 2000-2005 var genomsnittet 406 dödsfall. 

Först 2009 (435 döda) överträffades det tidigare toppåret 2000 (425 döda). Det går inte att påvisa ett enkelt samband mellan ändrade bestämmelser och ökade dödstal.

Under 2014 dog totalt 765 personer (varav 202 kvinnor) där en narkotikarelaterad diagnos nämns på dödsorsaksintyget. 

Det är oroande att dödsfallen allt oftare är relaterade till metadon och buprenorfin som används som underhållsmedicinering till personer med ett heroinmissbruk.

Vid sidan av opioider är också bensodiazepiner, insomningstabletter och Lyrica  ofta bidragande orsaker till dödsfallet.

I en debattartikel i början av november lägger ansvarig minister Gabriel Wikström (S) fram tre åtgärder för att förbättra situationen.

Det kommunala vetot ska tas bort vilket innebär fler sprutbytesprogram och en utredning tillsätts som ska påskynda processen att förbjuda nätdroger.

Socialstyrelsen har även fått i uppdrag att kartlägga narkotikadödligheten och beskriva bakomliggande orsaker. De som är verksamma inom narkotikaområdet är eniga om att åtgärderna är otillräckliga för att minska dödsfallen.

Vad är då Erikssons och Tegnanders recept? Först och främst propagerar de för att regelsystemet för underhållsbehandling ska stramas upp, vilket går i motsatt riktning mot de nya riktlinjer som Socialstyrelsen nu har ute på remiss. 

I riktlinjerna tas äntligen kravet bort att patienter som bryter mot reglerna, till exempel får återfall, ska kastas ut ur programmet och få en spärrtid på tre månader innan de kan få påbörja ny behandling.

Denna bestämmelse har länge varit en skamfläck i svensk narkotikapolitik.

Som längst krävde Socialstyrelsen att en patient skulle stängas av från all behandling under två år och dessutom ställas sist i kön, vilket innebar ytterligare väntetid! 

Under tiden var det många som dog. Systemet med spärrtider har dessutom haft den negativa effekten att behandlingsprogrammen inte har behövt utveckla metoder för att hjälpa de patienter som hade den mest kaotiska livssituationen.

Dessa patienter kastades helt enkelt ur programmen. Är det spärrtidsregeln som artikelförfattarna vill ha tillbaka?

Eriksson och Tegnander argumenterar också för att stora satsningar bör göras på behandling som ”hjälper personer till drogfrihet”.

Det förslaget ställer jag gärna upp på, men inte med författarnas argument att ”illegalt knark inte ska ersättas med legalt knark”.

I stället vill jag betona vikten av att den enskilde patient har en verklig valfrihet när det gäller val av behandling.

Även om de allra flesta personer med ett opioidberoende väljer underhållsbehandling finns det en grupp som vill slippa medicineringen helt. I takt med att socialtjänsten nedrustar har patienternas möjligheter att välja medicinfri vård begränsats.

Det har i sin tur medfört att utbudet av sådana vårdalternativ minskat. Här behöver en ändring ske.

För att få ner narkotikadödsfallen är det viktigt att underhållsprogrammen skapar förtroendefulla relationer till sina patienter. Då ber man om hjälp vid återfall, i stället för att försöka dölja återfallet genom att ta substanser som inte urinproven kan hitta.

Det krävs kontroll för att minimera det så kallade läckaget av medicin, mer för vissa patienter än andra. 

Förutom förändringar i vårdsystemet behövs en rad andra insatser för att råda bot på den höga dödligheten.

• Motgiftet naloxon måste göras tillgängligt i narkotikamiljön.
• Systemet att polisen rutinmässigt rycker ut tillsammans med ambulansen vid överdoslarm måste ändras, eftersom det gör att människor inte vågar ringa ambulans.
• Även personer i aktivt narkotikamissbruk behöver ett ordnat boende.

Detta är exempel på åtgärder som kan minska narkotikadödligheten, och som kan införas snabbt och utan krav på omfattande utredningar.