Alliansens ekonomisk-politiska talespersoner har idag, med full rätt, kritiserat det rödgröna budgetförslaget sönder och samman.
Men samtidigt är man inte beredd att göra vad som måste göras för att förhindra att landet drabbas av en politik som går hårt åt såväl löntagare som företagare.
Det alliansen ägnar sig åt i sin harm över det elände som kan drabba Sverige är inte något annat än att spela politisk luftgitarr.
Den budget som nu är lagd är illa, men lär vara en mild västanfläkt i jämförelse för vad vi blir utsatta för när höstbudgeten kommer. Ingen kommer undan de skattehöjningar som den rödgröna regeringen med stöd av vänsterpartiet nu planerar.
Ansvaret vilar tungt på alliansen då man väljer att inte agera för att rädda vad som kan räddas och stoppa vad som går att stoppa.
Den svaga rödgröna regeringens vårändringsbugetförslag med aktivt stöd av vänsterpartiet ökar kraftigt statens utgifter. Men det finns ingen ekonomisk täckning för denna budget.
Med en lånefinansiering parad med skattehöjningar på lönearbete och företagande ska staten spendera våra gemensamma resurser på ett sätt som vi sedan tidigare vet leder till ekonomiskt moras.
Med rödgröna statsbudgetar som medvetet drar vänsterut i politiken fjärmas den svenska ekonomin från det väljarna visat vägen för i senaste valet. Den rödgröna ekonomiska politiken är skadlig för Sverige och för svenska folket. Och den strider mot folkviljan!
Finns det då ingen motkraft mot detta i Sveriges riksdag? Jo, det finns fyra allianspartier som är hyfsat eniga om vilken utgiftsram som Sveriges statsbudget mäktar med i dagsläget och om att långsiktigt stabila statsfinanser ska kunna garanteras.
Denna sunda ekonomiska ram för de statliga utgifterna som borgerligheten står för skulle med allra största sannolikhet få stöd av en majoritet i riksdagen.
Därmed borde hotet mot en negativ ekonomisk utveckling för Sverige vara undanröjd. Men så är det inte. Allianspartiernas ledningar, möjligen med Kristdemokraterna som undantag, förstår fortfarande två år innan nästa val inte vikten av att snarast presentera en gemensam budget.
Så länge Alliansen avstår från att utmana den sittande regeringen tvingas vi bevittna hur socialdemokraterna anpassar sin politik till de marknads- och tillväxtfientliga krafterna inom såväl Miljö- som Vänsterpartiet.
Istället för att försöka hindra en för Sverige katastrofal politik resonerar man inom alliansledningen att det nu är tid för alliansens partier att var för sig utveckla den egna politiken för att, kanske, valåret 2018 ha ett gemensamt program.
Ett program som då ska rädda Sverige från de olyckor landet drabbats av genom den kraftiga vänstersväng som ekonomin tillåts ta.
Den förhärskande uppfattningen bland alliansmajoritetens strateger är att om man inte gör någonting för att stoppa regeringens vanstyre utan låter den rödgröna regeringen med Vänsterpartiets hjälp köra Sverige i botten då vinner man med automatik valet 2018.
Därefter kan alliansen långsamt börja vända skutan Sverige. Denna strategi är lika torftig som den är skadlig för den svenska allmänheten.
Det går inte att ”vila sig i form” och avstå från striden när möjlighet ges. En given förutsättning för att ta upp kampen om regeringsmakten är naturligtvis att viljan finns.
Det motargument som hörs från alliansens företrädare för att inte ta upp striden är: ”Men då blir det regeringskris”.
Ja, och det är väl detta som allianspolitik skall syfta till – att med till buds stående demokratiska medel byta en sinsemellan oense rödgrön regering som förhandlar med Vänsterpartiet om vart den statliga ekonomin ska bära?
Visst kan en regeringskris uppstå om en alliansbudget antas av riksdagen. Men låt då detta ske! Stefan Löfven lär inte en gång till lyckas svika sitt löfte att aldrig regera på någon annans budget. Men han aktar sig nog för att utlysa ett extraval med dagens opinionssiffror.
Troligare är att han går till talmannen.
Denne kan då antingen ge Löfven uppdraget att försöka bilda en ny regering som kan bli en ännu svagare men ren S-regering. Denna tvingas i så fall förhandla med alliansen istället för med MP och V, vilket i sig vore en klar förbättring.
Eller så kan talmannen i ett läge med en av riksdagen antagen alliansbudget överväga om det inte skulle vara bättre att låta en alliansledare regera på sin egen budget. Vi kan i detta scenario ha Anna Kinberg Batra som statsminister före sommaren – om vi bara vill.
En regeringskris kan på samma sätt uppstå om Miljöpartiet vid sin kongress i maj skulle besluta att lämna regeringssamarbetet. Det finns många faktorer som talar för denna möjlighet, vilket skulle tvinga till regeringsombildning.
Om det i ett sådant läge inte finns en gemensam alliansbudget saknas ett alternativ till den rödgröna budgeten som kan få majoritet i riksdagen när Sveriges omedelbara ekonomiska framtid ska avgöras i riksdagen i juni i år.
Alliansens riksdagsledamöter har i det närmaste en skyldighet att bedriva en politik som gör Sverige bättre. Inte minst på det ekonomiska området. För att detta ska ske måste alliansledningarna ta ansvar för att leda processen.
Det vilar ett stort ansvar, inte minst på den moderata partiledningen, att visa på såväl ledarskap som kompetens för att ta över statsrådsposterna.
Efter att ha regerat Sverige i åtta år finns såväl kompetens som erfarenhet. Det är hög tid att utnyttja detta.
Att ge väljare och sympatisörer vad de förväntar sig och grunda för en valframgång 2018 som annars kan utebli på grund av passivitet och handlingsovilja.
Att nu stå över är inget vinnande koncept för att trygga en valseger 2018. Visa handlingskraft med en partigemensam alliansbudget – nu!