En stilla vecka med terror, våld och barbari.

Hur närmar man sig det ofattbara? Hur rör man vid skräcken med sina fem sinnen? Jag tror inte det går.

Men hade vi människor varit bara kropp och psyke hade många av oss gått under för länge sedan.

För vi är ande också. Vi har något vår samtid ägnat mycket tid åt att förneka, nämligen en kontakt med en högre makt.

En del av oss riskerar allt genom att kalla honom Gud.

Han fick en son som människorna avrättade genom att spika upp honom på ett kors. Det är ett tag sedan det hände, men för många av oss är det inte bara en historisk händelse utan en vardag.

Det är vad påsken handlar om. Minnet av en man som proklamerade att han dog för våra synder, att han var Guds son.

Svårt att tro på för de flesta i det här landet.

I resten av världen ser det dock annorlunda ut.

Men vi är Sverige. Och Sverige har alltid rätt.

Vi har slutat tro på mirakel. Någonstans har vi som nation kollektivt tappat, inte bara tron på Gud eller kyrkan (vilket i många stycken kan ha varit ett nödvändigt uppvaknande) men vi har också tappat tron på allt andligt överhuvudtaget.

Vi vågar tro på tusen andra orimliga grejer, som att vi ska vakna varenda morgon, som att det inre yxhugget inte kommer, som att ståltuben med vingar vi sätter oss i ska ta oss över Alperna och sätta ner oss trygga och säkra i Rom tre timmar senare.

Jag har lättare att tro på Gud än på allt orimligt den här världen presenterar för mig.

Den där röken från flygplatsen i Bryssel… Människorna längs husen. Blodet och skräcken, vanmakten som dimma i deras ögon. De är mina syskon. De är jag.

Det kryllar av förklaringar, av fruktansvärda försvarstal, av indignerade politiker som sluter ögonen och rabblar färdigskrivna floskler.

Men vart tar jag vägen med min rädsla och min ilska? Hur förklarar jag för mina barn att det finns människor också i det här landet som inte skulle tveka att mörda dem och deras pappa?

Hur försöker man få den här världen att balansera lite tryggare och lite mer upprätt, och hur får man den där världen att kanske även då och då tippa åt ens eget håll?

Jag tror rädslan i sig måste försvinna. Jag tar den, nästan fysiskt, och så lägger jag den vid Jesu fötter. Jag dumpar all min skräck där.

Jag blir inte fri från ansvar, men jag blir fri från den djävulska tron att jag kan styra världen, att allting utgår ifrån mig, att jag kan ställa allt till rätta, att jag av alla ofullständiga, livrädda människor i den här världen, kan laga allt som gått sönder…

Vilken naiv och storslagen dröm är inte det…

Att en av de sämst fungerande människorna i den här världen, med sin rädsla som vackraste smycke, skulle kunna laga något, när han själv är så trasig, så full av rädslor, fördomar, skräck och mörker.

Jag är som du alltså…

Att lämna över är vad tro handlar om. Att vakna på morgonen och våga be om någon annans vilja med sitt liv. Det är mod, att faktiskt på riktigt tro att det finns en mer kärleksfull vilja med mitt liv än min egen…

Lidandet är inget att ständigt fly ifrån. Ibland måste man gå in i det. Det är enda sättet att komma ut igen, ny, levande, stärkt.

Det är vad korset och påsken handlar om.

I mellanöstern är det ett folkmord på kristna. På en fruktansvärt regelbunden basis mördar islamistiska fundamentalister oskyldiga människor i Europas större städer. Hur förhåller man sig till allt detta?

Hur undviker man att bli paralyserad, förblindad, oförmögen? Hur orkar man tro på Gud trots detta, och hur förhåller man sig till människor som envist och blint hävdar att all tro är en förbannelse på samma sätt, att all religion bara är skadlig?

En skriftställares uppgift är att vara trogen sanningen. Han måste skriva som det ÄR, även när han får betala priset för det.

Jag har betalat det priset och ändå är det jag vunnit genom att vara ärlig och trogen mitt hjärta mycket mer värt än det jag förlorat.

Jag tror vi ofta ser lidandet som en väg in i förödmjukelse och smärta.

Men lidandet är också i högsta grad en väg ut ur det som står still, en väg ut ur dolda synder, år av förnekelse och nederlag. Lidandet och korset berättar för oss att det finns en väg ut ur kaoset, ur sorgen, ur rädslan och ilskan.

Påsken är en karta ut ur världen men tillbaka till oss själva.