Jan Björklund presenterar en lösning som i förstone ser ut att leda till fler kyrkobesök, men kommer att leda i den rakt motsatta riktningen. De som har drivit frågan om tvingande kyrkobesök måste Björklund ord om frivillighet komma som en kalldusch. Nu handlar det om en frivillig uppgift för den som tycker att det är roligt – som det ska vara i en rättsstat, skriver Camilla Grepe.
Vi som inte vill fira någonting i kyrkor, allra minst skolavslutningar, har lagom till jul fått en riktig present av utbildningsministern. Med retorisk skicklighet erbjuder Björklund något som vi redan har och tillägger dessutom att detta numera ska vara frivilligt. Kan det bli bättre?
Skillnaden mellan vad Björklund presenterar som lämpligt innehåll i en skolavslutning skiljer sig inte i sak från vad Skolverket redan i dag tillåter i sina juridiska riktlinjer. Snarare handlar det om en gradskillnad i omfånget. Inte heller Skolinspektionen har längre några invändningar mot bön och välsignelse: ”Eleven kan ju själv välja att ta emot välsignelsen!” lät man meddela i ett beslut under våren. Ingen har heller räknat antalet psalmer vid dessa tillfällen.
Så vad innebär då Björklunds besked? Ja, egentligen ingenting som skulle innebära mer av kyrkan i skolan. Allt står och faller med frivilligheten. Problemet har hela tiden varit att det kan ses som ett grundlagsbrott att inom ramen för ett tvång ta med någon till kyrkor. Men nu är Björklund tydlig med att detta i fortsättningen ska vara frivilligt. Precis där är det något mycket viktigt som tillförs frågan: Frivilligheten att delta, till skillnad från det tidigare närvarotvånget.
Konsekvensen blir att Björklund kan bejaka både bön och välsignelse vid dessa framtida frivilliga kyrkobesök. Skolinspektionen har ju godkänt detta redan inom skolobligatoriet, så Björklund har marginalerna på sin sida när det nu dessutom ska bli frivilligt.
Det intressanta är i stället vad skolorna och rektorerna kommer att vara ålagda att göra inom ramen för skolobligatoriet. Det är inte troligt att avslutningarna för gott kommer att läggas ut på entreprenad till kyrkorna, för eleverna att hädanefter besöka frivilligt. Tvärtom förefaller det sannolikt att skolorna även i fortsättningen kommer att ansvara för en egen avslutning, även om den kompletteras med en frivillig kyrklig del vid sidan av. Landets skolledare kommer även i fortsättningen att ha det fulla ansvaret för vad som sker på obligatorisk skoltid och kommer säkert att klara den uppgiften på bästa sätt.
Björklunds geniala lösning är alltså inte att fösa in kyrkan till obligatoriska aktiviteter inom ramen för skolans närvarotvång, utan tvärtom att släppa ut eleverna till kyrkan utanför skolans närvarotvång. Det geniala ligger i att elever faktiskt aldrig någonsin har varit förhindrade att frivilligt gå i kyrkan. Inte heller har kyrkan någonsin varit förhindrad att ordna dessa frivilliga skolavslutningar utanför skolans hägn.
Om man för ett ögonblick ägnar sig åt kyrkans bevekelsegrunder i den här frågan, så förstår man varför Björklunds enkla och geniala lösning aldrig tidigare fått något större genomslag: Ingen går ju till kyrkan frivilligt!
Björklund presenterar en lösning som i förstone ser ut att leda till fler kyrkobesök. Men det är ingen avancerad gissning att utvecklingen inom några år, och utan alltför stor dramatik, kommer att leda i den rakt motsatta riktningen.
För alla de som drivit frågan om tvingande kyrkobesök med nationalismens, skadeglädjens och främlingsfientlighetens förtecken, måste Björklund ord om frivillighet komma som en kalldusch. Alla krav på efterlevnad av urgamla seder och bruk, förutsätter tvång för att vara verksamt. Traditionernas bevarande inom ramen för kyrkan, blir nu i stället en frivillig uppgift för den som tycker att det är roligt. Precis som det ska vara i en rättsstat. Tack för det förtydligandet, Jan Björklund!