Kontanter kommer att finnas under en överskådlig framtid. Bankerna borde leverera sin del av samhällskontraktet och se till att medborgare i landet har tillgång till en fungerande kontantförsörjning.
En möjlig finansiering vore att bankerna kollektivt fonderar medel för ändamålet.
Just nu begåvas vi svenskar med en helt ny uppsättning kontanter. Över 300 miljoner sedlar och 1,7 miljarder mynt ska dras in och ersättas med nya.
Men hur bytet ska gå till i praktiken återstår att se. Bankerna är som bekant i begrepp att upphöra med kontanter på eget initiativ. Nu ger sig även Handelsbanken in i leken och avskaffar kontanthanteringen på 70 kontor för att ”underlätta sedelutbytet” som det heter.
Att kontanthanteringssystemet har fallerat beror på att ingen idag har det övergripande ansvaret för detsamma.
Ansvaret för kontantförsörjningen låg tidigare på Riksbanken, men efter ett ogenomtänkt avregleringsbeslut 2005 lades det över på bankerna utan att några krav ställdes på att de skulle uppfylla sitt åtagande.
För att rätta till misstaget fick länsstyrelsen år 2009 i uppdrag att bevaka frågan. Men länsstyrelserna har enbart en stöttande funktion och inga tvingande mandat.
Regeringen vet att frågan måste hanteras och för närvarande pågår utredningar som betalkontodirektivet och kontanthanteringsdirektivet.
Under tiden får jag som initiativtagare till Kontantupproret dagligen rapporter från människor som måste åka miltals för att ta ut kontanter.
Från föreningsliv och från näringsidkare som tvingas förvara kontantkassor i hemmet i avvaktan på att kunna göra insättningar.
Dessa personer hanterar självklart kort, men i vissa fall är kontanter det praktiskt överlägsna betalsättet, och ibland faktiskt det enda.
Bankernas motiv till att sluta med kontanthanteringen är att det är olönsamt. Låt oss då rekapitulera hur bankernas situation ser ut:
Bankerna hanterar i princip hela svenska folkets tillgångar. Förra året gjorde de fyra storbankerna en sammanlagd vinst på dryga 104 miljarder kronor.
De hör till börsens absolut lönsammaste företag med vinstmarginaler på mellan 33 procent (Nordea) och 42 procent (Swedbank). De största vinsterna gör de på sin egen trading, alltså på egna spekulationsaffärer.
De pressar också kostnaderna hårt genom att systematisk montera ned servicen till sina kunder.
Bankerna må vara privata aktörer, men de skiljer sig samtidigt markant från andra privata företag.
Som finansiell infrastruktur har bankerna en så viktig funktion att de inte tillåts spela på marknadens villkor utan stöttas av staten när så behövs.
Senast hände det 2008 när staten sköt till minst 350 miljarder i garantier för att rädda bankerna efter vidlyftiga tradingaffärer. Det borde därför vara rimligt med en ömsesidighet i samhällskontraktet.
Ett naturligt åtagande vore att bankerna ansvarar för att kontantförsörjningen fungerar i landet.
Om bankerna inte på annat sätt kan förmås att ta detta ansvar, bör de kunna avsätta medel för kontantförsörjningen via skattsedeln.
Kontanthanteringen i samhället kostar enligt Riksbankens beräkningar från 2011 cirka sju miljarder kronor, en siffra som torde vara något lägre idag, och ännu lägre i framtiden då de nya 200-sedlarna kommer att ersätta många hundralappar i cirkulation.
Bankerna skulle kunna åläggas att kollektivt fondera motsvarande 1,5 procent på omsättningen, som förra året uppgick till sammanlagt 220 miljarder kronor.
Det skulle bli ett bidrag på 3,3 miljarder kronor för att säkerställa kontantförsörjningen i landet. De banker som har kontorsnät kan då utveckla sin service, medan banker utan lokalkontor ändå är med och finansierar densamma.
För bankernas del handlar det om modesta summor att avvara.
Inrättandet av en bankgemensamt finansierad fond för att säkerställa kontantförsörjningen vore därför ett tämligen okomplicerat sätt att lösa ett problem som har vuxit sig större än det behöver vara.