Det finns ett skämtsamt meme, det är en bild på några människor som står på rad vid en busshållplats i ruggigt väder.

En och en – helt isolerade – håller de rejält avstånd till varandra. Bildtexten lyder: ”Waiting for the bus – like a Swede”.

Jag antar att det är den isoleringen som Ola Olofsson drömmer om att bryta när han i Helsingborgs Dagblad skriver att han vill kunna ge främmande kvinnor komplimanger utan att uppfattas som en galning.

Men detta är Sverige och responsen blir ett rungande ramaskri.

Sanna Dahlin kallar sig feminist och gör sig till alla kvinnors språkrör när hon i sin debattartikel på SVT Opinion använder Olofssons text för att dra alla män över en kam.

Hon slår fast att kvinnor blir otrygga av komplimanger och att män är svin som bedömer och objektifierar.

Med feminismen som täckmantel agerar Sanna Dahlin som vilken rasist som helst när hon medvetet misstolkar en text, läser in sådant som uttryckligen inte finns där och till råga på allt pekar ut och oskyldigt anklagar en hel grupp för något som få gör.

Att som Sanna Dahlin beväpna sig när hon hör att hon har fina ögon skulle förr klassas som ren paranoia – idag kallas det feminism.

I de flesta andra länder bekräftar människor varandra. Det hör till hyfs och god ton att hälsa när man stiger in i en hiss eller ett väntrum. Man säger hej och hejdå till chauffören varje gång man kliver på och av bussen.

I mitt ursprungsland Polen är det en skam att inte hålla upp dörren för en kvinna.

Att inte erbjuda sin sittplats till gamla damer och gravida är otänkbart.

Inverkar detta menligt på jämställdheten? Inte alls. Enligt Eurostat ligger Polen bäst till vad gäller det minskade lönegapet mellan könen. Sverige befinner sig långt efter.

Här kan en kvinna inte räkna med hjälp att bära barnvagnen nerför en trappa. De enda som brukar komma till undsättning är unga invandrarkillar.

Kanske har de ännu inte förstått att Sverige sedan några generationer odlar en kultur där jag som kvinna bör känna mig kränkt och uppfatta det som en skymf när någon vill hjälpa mig med kassarna eller hålla upp dörren.

Som om de indirekt skulle mena att jag är svag och oförmögen.

Och banne mig om jag blir glad då någon påpekar att jag har fina ögon eller snygga skor! Då är jag en könsförrädare som låter mig objektifieras.

Jag förstår att svenska män inte längre vågar säga ett snällt ord eller hålla ut en hjälpande hand. De har kuvats till att sköta sig själva och skita i andra. Skriver de en krönika om saken ska de näpsas och hackas på.

Resultatet blir att kvinnor får klara sig själv. Män kan bara vara vänliga mot män och i stället för jämställdhet får vi ett parallellsamhälle med vattentäta skott mellan könen.

Att bli sedd är inte detsamma som att vara objektifierad. Bekräftad är inte bedömd. Det finns något som är värre än att ses som objekt – att inte märkas alls.

Förnekande är en av de mest förödande bestraffningsmetoder en människa kan utsättas för, och ger upphov till oro, ångest, depression. Att idag vistas i det offentliga rummet är att ignorera och ignoreras.

Varje ansträngning att öka antalet vänliga ord och handlingar i offentligheten bör inte kväsas utan bejakas.

Så slipper vi går vi runt dystert oseende och osedda – ”like a Swede”.