Den 23:e juni folkomröstar Storbritannien om landet ska lämna EU. Det blir landets andra folkomröstning om utträde, den första var 1975. Storbritannien är EU:s näst största ekonomi och en av de större nettobidragsgivarna till EU.
Likt Sverige står Storbritannien utanför euron och har sedan tidigare förhandlingar undantag från EU:s regelverk.
Folkomröstningen blir precis som år 1975 ett trolleritrick. Genom debattens skrattspegel målar både stanna och lämna- alternativen, “Bremain” och “Brexit”, upp bilden av ett mäktigt och inflytelserikt EU som antingen kan lösa Storbritanniens problem eller är orsaken till dem.
Fast ju närmare vi kommer Brysselbubblan, desto mer verkar den spricka. Maastrichtfördraget från 1992, där EU:s övergripande principer och mål fastslås, gäller inte längre efter finanskrisen 2008.
Det är de enskilda regeringscheferna som beslutar i Europeiska rådets stängda möten från sina egna prioriteringar.
Ett viktigt skäl till utvecklingen mot mäktiga EU-institutioner utan drivkraft är att de har fått sin ställning för att ta hand om nationell politik. Det är nationens urholkning som skapat ett starkt EU, inte ett starkt EU som urholkat nationen.
Går Storbritannien ur EU, blir Skottland självständigt för att kunna stanna i EU.
Många problem och utmaningar är helt enkelt för komplicerade att kunna lösas på ett nationellt plan. Nationella institutioner uppfattas fortfarande som starka då nationalstaten har stöttats upp från Bryssel.
Det är därför som parlament runt om i Europa omvandlas till knapptryckarkompanier för starka regeringar och presidenter. Politikern har dragit sig tillbaka in i staten och medborgaren in i det personliga, mellan dem finns ett tomrum.
Det tomrummet försöker politikerna att fylla genom att köpa kärlek från olika särintressen inom näringsliv och det civila samhället.
Storbritanniens premiärminister David Cameron hamnade i dagens knipa då att han såg Brexit-omröstningen som en snabb fix för att lösa en inre konflikt inom sitt eget konservativa parti, som sedan eskalerat till en verklig utmaning från partikamraten Boris Johnson.
Bremain och Brexit- kampanjerna kännetecknas av expertpingis, vilka potentater som stödjer den egna sidan. Det är typiskt för samtiden, istället för att berätta vad man vill och steg för steg utforma sin politik utifrån det, så ägnar politiker nästan all tid åt problemhantering.
Det beror delvis på att man gör saker för sent och har svårt att anpassa sig till nya fakta. Nästan vilken politisk ledare som helst som kan skrapa ihop en anti-vision mot dagens vaga eliter kan bli hyfsat framgångsrik.
EU:s föregångare EG var framgångsrikt då det avsett för en halvdussin länder med kompletterande ekonomiska strukturer för att uppnå tydligt definierade uppgifter som att utöka den tunga industrin, frihandeln och öppna en gemensam marknad.
Det gav skalfördelar och nätverkseffekter. Idag finns inte dessa främst på statlig nivå, utan i samarbeten mellan städer, regioner och medborgare.
Tekniken har knappt börjat med att bygga upp nya samhällsstrukturer, vilket Facebook, blockchain och dess distribuerade autonoma organisationer ger en tidig föraning om.
Bara för att man minskar politikens komplexitet försvinner inte utmaningarnas komplexitet, snarare tvärtom. Ett sådant erkännande är ett första steg till att finna lösningar på samtidens problem, både för britterna och för resten av Europa.