I dag inleds Centerpartiets EU-dagar i Göteborg. Det ger en möjlighet till en värdefull reflektion över Centerpartiets rötter och idétradition i förhållande till den pågående EU-valrörelsen.
Centerpartiet bildades som en rättviserörelse för landsbygdens folk. Den socioekonomiska utvecklingen i städerna gick uppåt men landsbygdens folk lämnades på efterkälken. Allt som oftast lyfts frågorna om elektrifiering, brandskyddsförbund, tillgång till lika utbildning och engagemanget i infrastrukturen fram som exempel på Centerpartiets handlingskraft och kamp för likvärdighet.
Satsade det offentliga på skola och utbildning för barnen i staden, ska samhället också satsa lika på landsbygdens barn.
Var du är född ska inte avgöra vilka chanser du får i livet. Likabehandling av medborgarna – oavsett var man råkade födas och leva – var oerhört centrala delar i Bondeförbundets idétradition.
På precis samma sätt resonerar vi än i dagens Centerparti.
När Lennart Daléus på gränsen till 2000-talet slogs för en digital allemansrätt var det få som förstod innebörden. I dag genomför vi den genom satsningar på bredband i delar av landet där marknaden inte bär utbyggnaden.
Utan en grundläggande digital infrastruktur kommer delar av landet lämnas utan tillgång till samhällsservice, information, kommunikation och förutsättningar för företagande.
De hårda systemfrågorna, infrastrukturen och systemen är vi duktiga på att lyfta fram.
Tyvärr kommer dock Bondeförbundets sociala rättvisekamp, undantaget skolan, ofta i skymundan. Bondeförbundet slogs inte bara för bönderna utan också de lågt utbildade och ofta resurssvaga på landsbygden.
De resurssvaga var många, och Bondeförbundets syn på solidariteten gick långt utanför bara de som själva ägde och förvaltade en gård. Alla hade rättigheter och skulle få del av trygghet och samhällets framgångar.
Under den mörkare tiden av Sveriges historia när rasbiologin spreds som en löpeld i samhället lyckades aldrig de vanlärorna ta greppet om den svenska landsbygdens folkliga rörelse. Det gjordes aktiva försök när lärda professorer med rasbiologisk vurm slöt sig till Bondeförbundet i hopp om att kunna omforma partiet till rasbiologins fanbärare.
Det går inte att skriva denna text utan att ta fullt avstånd från de vedervärdiga rader som fanns med i partiprogrammet från 1933. Det går dock att konstatera att försöken att omstöpa Bondeförbundet gick i stöpet, även om partiet på inget sätt förblev obefläckat.
Bondeförbundet höll dock nazisterna stången och på många ställen i landsorten var det Bondeförbundet och SLU (Svenska landsbygdens ungdomsförbund) som tog kampen mot lokala nazister.
Från min uppväxtkommun Kungsör bär jag med mig berättelsen om hur den lokala SLU-ordföranden i en 12 timmar lång debatt med den lokala nazisten lyckades driva nazisterna ut ur Kungsör så att de inte blev representerade efter det kommande valet. Säkerligen hade Sveriges historia sett annorlunda och betydligt obehagligare ut än vad den redan gör om vårt land liksom stora delar av övriga Europa får starka folkrörelse på landsbygden som anslöt sig till fascismens eller nazismens läror.
De här två exemplen på Bondeförbundets historiska gärning bär sig oerhört starkt än i dag.
På många sätt befinner vi oss i liknande situation som under 1930-talet. Dels har vi debatten om de fattigaste i Europa som glöms bort i EU-valrörelsen, och dels har vi nazister som mobiliserar och arbetar för att ta sig in i beslutande församlingar.
I Sverige är de än så länge bara i mobiliseringsstadiet men i Grekland, Frankrike, Ungern med flera länder har nazistiska och fascistiska partier redan starkt fäste och skördar framgångar i opinionen och i lokala val.
Den kamp vi förde för landsbygdens fattiga måste vi nu föra för Europas fattiga.
EU kommer inte och ska inte föra en gemensam socialpolitik men i alla de delar där vi kan påverka utvecklingen måste vi lyfta Europas fattiga, utanförskapet, kampen mot arbetslösheten och att varje stat måste arbeta med antidiskriminering och säkerställa att medlemsländerna behandlar sina medborgare lika inför lagen.
De resurser som finns för både regional och social utveckling måste riktas mot de fattigaste av EU:s medborgare. I samma stund som vi i de rikare delarna ställer krav på dessa resurser så innebär det att vi ger upp kampen för att de som lever i det största armodet är de som ska prioriteras.
Det innebär att vi tar resurser från dem som har det sämst. Det innebär att de som i dag tigger på våra gator inte får den chans de förtjänar utan fortsatt får tigga.
På samma sätt måste kampen mot de allt starkare nazistiska och fascistiska partierna intensifieras.
Den kampen kommer att föras i Europaparlamentet, och den kommer att föras i Sveriges bygder och städer. Det faller på vår lott i Centerpartiet att mobilisera till förmån för alla människors lika rätt värde och hålla dessa hatiska ideologier utanför de beslutande församlingarna.
Tidigare generationers bondeförbundare och centerpartister manade till kamp och lät aldrig engagemanget för de svagaste eller kampen mot totalitära läror falna. Det ska inte heller vi göra.
I den del av historien som är vår nutid måste vi bära vårt 104-åriga uppdrag, oavsett var i landet vi bor. Mycket av den kampen kommer att utspela sig i Europaparlamentet.