Cykelpendlandet i storstäderna och motionscyklandet har ökat rejält det senaste decenniet, men den politiska handlingskraften att följa upp och utveckla denna för samhället så positiva trend är tyvärr inte tillräcklig.
När anmälan till Vätternrundan öppnade den 7 november i år tog 95 procent av platserna slut på två minuter. Inom tre timmar var loppet fullt. Tillsammans med MTB-Vättern, Halvvättern, Tjejvättern och Minivättern räknar man med 40 000 anmälda till 2017 års lopp.
Cykling har blivit en folkrörelse och gör stor nytta för folkhälsan, om det råder det inget tvivel.
Världshälsoorganisationen (WHO) rekommenderar trettio minuters måttlig fysisk aktivitet dagligen – där kan cykling spela en avgörande roll.
Stillasittande och ett utbrett bilåkande även kortare sträckor är däremot ett stort hot mot vår hälsa. Även om cyklandet i storstäderna har ökat, har däremot antalet cykelresor utanför de större städerna, där det tidigare gjordes flest cykelresor, nästan halverats, enligt en rapport från Trafikanalys, baserad på en analys av de nationella resevaneundersökningarna.
Samma rapport varnade också för att cykling till och från skolan nästan halverats de senaste tjugo åren. Med barns inaktivitet har följdproblem som fetma, diabetes, benskörhet och hjärt/kärlsjukdomar börjat debutera redan i unga år.
Tidigare i veckan meddelade regeringen också att man ska ge Statens väg- och transportforskningsinstitut, VTI, i uppdrag att ta reda på varför, vilket är positivt. Men mycket mer måste göras.
Svenska beslutsfattare måste börja arbeta aktivt på alla områden för att främja cykling. För arrangörer av cykellopp handlar allt heller inte bara om rekordsnabb åtgång av platser.
Det ligger också mycket av tragglande med myndigheter för att kunna genomföra säkra och smidiga lopp för deltagarna. Och det är en tuff kamp.
Det handlar helt enkelt om ett styvmoderligt behandlande av cykelsporten, såväl på motions- som tävlingsnivå. Nu är det dags för en förändring. En bra början vore att tillåta cykling i vägbanan även när det finns en cykelbana.
En regelförenkling som förstås borde gälla även vanlig cykeltrafik i stadsmiljö. Förhoppningsvis får vi se ett sådant förslag i regeringens nationella cykelstrategi, som skulle presenterats i somras.
Cykelbana är inget alternativ för de som cyklar i grupp, det vill säga cykelklunga. Det handlar om ett synsätt som behöver uppdateras, anpassas efter en ny verklighet där motionslopp per cykel blivit en stor folkrörelse.
Det finns andra aspekter av hur samhället hanterar de allt mer populära cykelloppen. Som till exempel frågor som rör avstängning av vägar i samband med motionsloppen. Det behövs en större samsyn i landet på hur man ska hantera tillstånd, idag har till exempel olika länsstyrelser en väldigt varierad syn på saken.
Förslaget på 30 bilfria mil för Vätternrundan som diskuterats i många år är viktigt både symboliskt och rent praktiskt. Ska loppen fortsätta att utvecklas, måste säkerheten öka för deltagarna och att man så mycket det går kan avlysa vägen för motortrafik.
I stora delar av världen är detta en självklarhet, men där är vi inte i Sverige ännu.
Allt tyder på att cykelsport fortsätter att växa – detta är ju något positivt som samhället ska slå vakt om, inte minst för folkhälsan och ur ett miljöperspektiv.
Men än så länge sätts allt för många käppar i cykelhjulen i form av stelbenta lagar och trög byråkrati, och ytterst handlar det om rätten till vägen. Det går att ta avgörande steg mot ett mer cykelvänligt samhälle, och det innebär ibland att bilismen får maka på sig.
Vi kräver nu därför 30 bilfria mil för Vätternrundan, och vi uppmanar regeringen att i den nationella cykelstrategin föreslå att cykling tillåts i vägbana när det finns en cykelbana.