Det var kärlek från första stund mellan mig och åklagaryrket. Som åklagare får man skapa. Man får en polisanmälan och tillsammans med otroligt engagerade poliser ska man sedan plocka fram så mycket information som möjligt för att på så sätt komma så nära sanningen som möjligt, ta reda på vad som hänt och vad som kan styrkas.
I detta arbete kan man vara väldigt kreativ, särskilt när man arbetar med brott där det sällan finns någon direkt bevisning, det vill säga sällan några ögonvittnen utan oftast bara ord mot ord.
Sexualbrott och relationsvåld tillhör denna kategori av brott och jag har sett det som en stor utmaning att leda förundersökningar. När det inte finns ögonvittnen gäller det att hitta information på annat sätt, kan målsäganden ha visat ett förändrat beteende. Har målsäganden sökt vård för skador men uppgett att skadorna uppkommit på annat sätt än våld.
Det gäller att lyfta på varje relevant sten. I dessa förundersökningar blir förhören med målsäganden och misstänkt extra viktiga vilket kräver ett nära samarbete mellan åklagare och polis. Jag har många gånger suttit med på förhör både med målsägande och misstänkt för att på så sätt kunna vara med och påverka förhöret.
Brott mot barn är den brottstyp som är allra svårast att handlägga av många anledningar. Barnets bästa måste hela tiden vara styrande.
Därför sker det ett nära samarbete i dessa ärenden inte bara med polis utan även med socialsekreterare som sitter med på samråd och barnförhör.
I dessa ärenden är en snabb handläggning oerhört viktig, dels för att varje myndighet ska kunna sköta sitt arbete men främst med hänsyn till barnet.
När ett barn har berättat om våld krävs att samverkan sker snabbt, att det finns resurser som möjliggör att barnet hörs inom några dagar och att föräldrar hörs samma dag som barnet. Allt för att barnet ska kunna få en så trygg miljö som möjligt.
I Malmö har det under många år arbetats fram samverkan och metoder som gör att det finns förutsättningar för att kunna genomföra arbetet på allra bästa sätt. Men ändå fungerar det inte.
Under de fjorton år som jag arbetat som åklagare har det hela tiden funnits en brist på barnförhörsledare i Malmö. Barnförhörsledare har en särskild utbildning för att kunna hålla förhör med barn.
Under långa perioder har det även funnits en brist på vuxenutredare på polisens familjevåldsenhet i Malmö. Denna resursbrist har hela tiden gjort samarbetet med polisen till en jakt på resurser. Det senaste året har detta blivit än mer påtagligt.
Sommaren 2013 häktades en man misstänkt för att ha kontaktat unga flickor på internet, sexuellt ofredat dem och försökt, ibland lyckats få dem att posera sexuellt framför webcam, så kallad grooming.
Det rörde sig om mycket unga flickor 9 – 16 år. Polisen började under sensommaren att höra dessa flickor som var boende över hela landet. Men under hösten avstannade detta arbete på grund av polisens resursbrist.
Jag gav direktiv om att även återstående flickor skulle höras men fick av polisen svaret att det inte gick att genomföra på grund av resursbrist. Jag fick då gå till media samt prata med krimchefen innan flickorna till slut hördes.
Detta gjorde att förundersökningen drog ut på tiden och jag väckte åtal trots att hela förundersökningen inte var klar. Detta är naturligtvis inte bra varken för flickorna som fick vänta eller för den misstänkte.
Mannen kom sedan att dömas för brott mot 28 flickor i åldern 9-16 år. Tingsrättens dom är överklagad och förhandlingen i hovrätten börjar den 9 juni. Om polisen haft resurser hade flickorna hörts redan i början av hösten 2013, nu blev det istället för många först i början av 2014, då åtal kunde väckas.
Under året har jag och mina kollegor fått samtal av flera förtvivlade kvinnor. De har anmält sin man/sambo för våld för så lång tid som ett år tillbaka och när polisen först nu vill höra dem riskerar det kvinnornas säkerhet. Kvinnorna har fortsatt sina liv och det har lugnat ner sig. Förhör med dem och med mannen river upp det hela igen och utgör en risk att våldet ska börja igen.
Åklagare samarbetar med polisen och är helt beroende av polisen för att få utredningsåtgärder gjorda. Åklagare ger direktiv åt polisen men styr inte över heller när åtgärden ska göras.
När det finns en ständig resursbrist hos polisen innebär det att man blir tvungen att pressa dem man samarbetar med. Varje dag måste en ny brand släckas för att nästa dag upptäcka att det brinner igen.
Ständiga resursbrister innebär att de fina metoder som arbetats fram inte kan följas.
Det går ut över samverkan med andra myndigheter och gör att utsatta barn och andra offer måste vänta på att få sitt ärende avgjort med de konsekvenser det innebär för deras liv, i värsta fall fortsatt våld och i många fall ett bristande förtroende för rättssamhället.
Det är med viss sorg jag därför bestämt mig att lämna yrket. Samtidigt ser jag väldigt mycket fram emot att nu istället stå på de utsattas sida och arbeta som bland annat målsägandebiträde och särskild företrädare. Och jag har en känsla av att det kommer bli kärlek från första dagen.
Polisens ständigt bristande resurser och den allt högre arbetsbelastning som det blivit på åklagare genom åren vilket innebär mindre tid för eftertanke och kvalitetssäkrande arbete gör att min kärlek till åklagaryrket inte längre finns kvar.