För en vecka sedan sköts en knivbeväpnad psykiskt sjuk man tragiskt till döds i nödvärn vid en polisinsats i Husby. Mannens hustru befann sig också i lägenheten, och polisen valde att gå in för att säkerställa hennes hälsa.

Att en insats som ämnar hjälpa en kvinna resulterar i att hennes man dör är naturligtvis ett fruktansvärt misslyckande.

Det pågår en internutredning som kommer att avgöra om något straffbart fel har begåtts. Men oavsett resultatet av den utredningen så kan man konstatera att polisen som organisation, trots goda avsikter, har brustit på ett sätt som har fått katastrofala konsekvenser.

Att man gick ut med felaktig information i ett pressmeddelande är också olyckligt.

Att tragedin ger upphov till kritik är förståeligt. Polisen behöver dra lärdomar för att minimera risken att något dylikt händer igen. Men det är både helt felaktigt och djupt olyckligt att, som en lokal organisation gjorde på sin hemsida, måla upp en bild av att mannen blev dödad för att han var invandrare och förortsbo. Det finns självklart inte olika taktiska förfaranden för inbrytningar i lägenheter innanför och utanför tullarna.

Man kunde på samma sida läsa att ”Polisen finns inte för att tjäna det vanliga folket/knegarna/ortenbarnen”. Det är precis tvärtom. Polisen måste vara närvarande i förorter som Husby just för att de boende där har precis samma rätt som alla andra till att skyddas ifrån kriminalitet och få hjälp då de hamnar i nöd.

Nu, en vecka efter den tragiska dödsskjutningen, bränns det bilar och eldas på skolor i Husby. Poliser lockas in i bakhåll, en ensam polis har blivit attackerad och nedslagen av en grupp ungdomar, andra träffades av stora stenar. Kravaller, skadegörelse och våldsamma upplopp pågick i söndags natt fram och tillbaka under flera timmar.

Efter insatsen hörs uppgifter om att en del poliser har yttrat sig rasistiskt. Det förekommer också kritik mot hur polishundarna har använts – samt mer allmänt missnöje med hur hela insatsen har hanterats, där poliserna framställs som ”ockupanter”.

Det skall självklart vara en absolut nolltolerans mot rasistiska uttalanden inom polisen. Varje tillfälle är väldigt beklagligt, och ett för mycket. Det går dock inte att döma en hel insats, än mindre en hel kår, efter några enskilda polisers uttalanden.

Vad gäller användandet av polishundar, så är det problematiskt i situationer där oskyldiga riskerar att drabbas, men kan också vara en stor hjälp då poliser befinner sig i underläge och fara på grund av livsfarlig stenkastning.

Poliser är också människor. Detta innebär att de kan skadas eller dödas av stenar, att de kan bli rädda eller arga, att de gör misstag. De som kritiserar polisinsatsen, stundtals på goda grunder, bör komma ihåg att polisen inte har ett val om huruvida man skall ingripa eller inte då folks bilar eller ortens skolor sätts i brand.

Vi har samma plikt att agera och hjälpa oavsett i vilken stadsdel det sker.

När man sedan blir utsatt för stenkastning, hot, hat och våld i en kaotisk situation så är risken stor att saker kommer att gå fel, att man exempelvis har svårt att se skillnad på en stenkastande vandal och en hjälpande god kraft. Beklagligt, men mänskligt. Sen måste vi alltid sträva efter att bli bättre, efter att minimera misstagen, och efter att be om ursäkt när det blir fel.

Tyvärr finns det många som tjänar på söndagsnattens kravaller.

Alla krafter som vill se en ökad polarisering, som bygger sin plattform på hat och motsättningar vinner, då de får sin världsbild bekräftad. Därför är både främlingsfientliga krafter och de organisationer som profilerar sig på polis- och samhällshat vinnare.

Även de få poliser som har rasistiska tendenser vinner, då deras problembeskrivning blir lättare att sälja vid fikaborden. Och de största vinnarna är de lokala kriminella som ofta direkt ligger bakom upploppen, då både deras legitimitet och förutsättningarna att begå brott ökar.

Detta bör has i åtanke då grovt våld och förstörelse benämns som ”sociala protester”.

De största förlorarna är självklart alla vanliga, hederliga, förortsbor som får sina bilar brända, sina försäkringspremier höjda och sitt hem förvandlat till ett otryggt slagfält. Dessutom ökar deras utsatthet för inbrott, rån, narkotikahandel och annan brottslighet då hatet leder till att polisen motarbetas i sitt brottsbekämpande arbete.

Problemen beror till stor del på socialt utanförskap, och måste i grunden lösas med sociala insatser, satsningar på jobb, skola, socialtjänst, vård, ungdomsverksamheter, med mera. Men att hävda att det skall ske istället för polisinsatser är som att säga att man skall ersätta akutsjukvården med långsiktigt hälsofrämjande arbete.

Båda behövs, man måste både jobba långsiktigt förebyggande och hantera de problem som finns här och nu. Alternativet vore ett stort svek mot alla de Husbybor som behöver polisens hjälp då de utsätts för brott. För brott skall beivras och lagföras var i landet de än sker och vem de än drabbar.

Förutom de långsiktiga sociala satsningarna som är absolut nödvändiga, så måste även den stora förtroendeklyfta som just nu finns emellan en del ungdomar och polisen i förorter som Husby överbryggas då den kraftigt bidrar till att öka otryggheten och kriminaliteten i de här områdena.

Detta arbetar både polisen som organisation och många enskilda poliser redan med, men arbetet är långt ifrån färdigt.

Vi behöver inte minst bli bättre på självkritik och på att lära oss av våra misstag. Men det är också självklart att den processen försvåras av att det sprids förvridna nidbilder som ursäktar eller uppmanar till våld. Även här finns ett ansvar att utkräva, inte minst av alla andra boende som är dem som får sina bilar brända och skolor vandaliserade.

Både polisen och en överväldigande majoritet av alla förortsbor vill ha ett samhälle där alla känner sig trygga och delaktiga. Med samarbete och dialog, med respektfull kommunikation och ökad förståelse, så kan vi gemensamt jobba mot det målet, och antingen omvända eller marginalisera de röster som av olika anledningar föredrar att sprida motsättningar eller fördjupa konflikter.