Sverige håller på att bli ett delat land. Å ena sidan har vi ett elitlag av kommuner som kännetecknas av hög ekonomisk tillväxt, stabil arbetsmarknad och en aldrig sinande ström av människor som vill bosätta sig där.
Å andra sidan, och detta rör i dag en majoritet av landets kommuner, har vi platser som allt fler flyttar ifrån.
Det är platser där den lokala ekonomin går på sparlåga, där risken för arbetslöshet ökat – precis som de sociala problemen.
Något förenklat skulle man kunna säga att elitlaget består av de största regionerna Stockholm, Göteborg och Malmö med omnejd, samt kärnkommunerna i våra arbetsmarknadsregioner. Laget som halkar efter i allt högre grad består av kranskommuner, ofta belägna relativt långt bort från en större ekonomisk motor.
De som flyttar mest och lättast är våra unga, eftersom deras flytt inte innebär att en make eller maka behöver byta jobb, inget hus ska säljas och inga barn behöver byta skola. De ungas flyttströmmar är relativt enkelriktade.
Om vi ser hur många 18-åringar svenska kommuner hade år 2006, och hur många 25-åringar de hade 2013, det vill säga sju år senare, så har enbart 36 av 290 kommuner fler unga kvar än vad man började med.
Med andra ord, mellan åren 2006 och 2013 tappade 254 av 290 kommuner en del av sina unga, och faktum är att läget är akut.
Låt oss ta några exempel baserat på statistik från SCB. År 2013 hade Åsele 72 procent färre 25-åringar än vad de hade 18-åringar sju år tidigare. Ödeshög hade 67 procent färre än vad man började med och Essunga hade drygt 63 procent färre 25-åringar kvar 2013 än vad de hade 18-åringar 2006.
Procentuellt sett har dessa, tillsammans med många andra mindre kommuner, tappat mer än hälften av denna generation över sju års tid.
Under samma tidsperiod hade Solna, Sundbyberg och Lund alla ökat med mer än 100 procent. Även Göteborg, Stockholm och Malmö kommun hade ökat med mer än 75 procent mellan 2006 och 2013.
Och dessa siffror gäller bara en enda generation. Mönstret som sådant pågår år efter år.
Ökar vi åldersspannet och jämför antalet 18-åringar år 2001 och antalet 30-åringar 2013, vilket är en ungefärlig medelålder för första barnet, så har läget förbättrats något för vissa kommuner, men fortfarande tappar 240 av 290 kommuner.
Att en överväldigande majoritet av landets kommuner tappar sin unga befolkning leder till en rad allvarliga problem som varken utlokalisering av statliga verk, sänkta bensinskatter eller skattetransfereringar från rika till mindre bemedlade kommuner förmår att lösa.
För när de unga försvinner så avtar befolkningsunderlaget med dem och tjänster som är avgörande för att platsen ska vara attraktiv – caféer, restauranger och affärer – har svårare att överleva.
Men de ungas flykt påverkar också arbetsmarknaden. För få företag är lockade av att etablera sig på en plats där arbetsmarknaden inte förnyas och lite ny kunskap tillkommer.
Vad har kommunerna gemensamt där ökningarna är som störst? Klart är att det är en fördel att ha ett högre lärosäte. Men ett ännu tydligare mönster är att ökande kommuner är platser med hög befolkningstäthet, vilket är ett bra mått på hur pass urbant det är.
I både Stockholm och Sundbyberg bor det i dag över 4000 invånare per kvadratkilometer. I Solna finns det 3770 invånare per kvadratkilometer. Malmö har nära på 2000 invånare per kvadratkilometer. I Kungsbacka, som minskade minst i absoluta tal, är motsvarande siffra 127 invånare. I Åsele är siffran 0,7.
Ju fler invånare per kvadratkilometer, desto fler olika typer av varor och tjänster kan få fäste. Ju mer urbant, desto fler caféer, restauranger och andra typer av upplevelser kan vi förvänta oss.
Det här är den springande punkten. Städer drar ifrån för att de kan erbjuda en livsstil som mindre platser aldrig har en chans att konkurrera med.
Detta är något vi måste förstå för att över huvud taget kunna förhålla oss till den omvandling som nu håller på att ske, där Sverige delas i två delar och de unga flyr till städerna.