Det är inte eleverna som är problemet på skolan som får stänga, det är politiken som inte kunnat dämpa effekterna av skolsegregeringen.
Att Folkpartiet talar om högre krav och ordningsbetyg, och att Malmö kommun som stängt skolan vill införa vakter, är att marginalisera, att tillskriva en grupp individer egenskaper som de inte har.
Vi har i Sverige i snart tre decennier levt under mottot att alla ska vara sin egen lyckas smed och att alla ska kunna välja något bättre. Stökelever har tydligen inte tagit den chansen.
Ett fritt skolval har varit en lösning på alla problem. Vissa skolor har blivit som illasmakande matvaror, det ingen väljer ska självdö och sluta produceras.
Folkpartiet har ansvarat för skolan i åtta år och saknar självkritik. Lärare har inte blivit sämre, eleverna har inte blivit dummare, stökigare, latare. Det handlar om ett system som politiken skapat. Det handlar om människosyn och Folkpartiet förvånar mig mer i dag.
I styrkedjan av skolan finns det många med ansvar. Rektorer ansvarar för skolans organisation, att elever får undervisning och särskilt stöd. Huvudmannen, kommunen eller den fristående aktören, ansvarar för förutsättningarna och då bland annat elevsammansättningarna.
Många kommuner har i dag valt att inte skapa mekanismer för att motverka skolsegregering, genom bland annat ändrade upptagningsområden, organisationer och skoletablering.
I den lokala demokratin är det få politiker som vågar ställa sig upp och säga att man tror på att elever kan mötas, att olikhet är bra.
Ett undantag är Nyköpings kommun som skapade Sveriges minst segregerade årskurs 7-9-grundskola. I Malmö har man inte gått hela vägen och nu ska eleverna ta ansvaret och utmålas som det problematiska.
Inom alla offentliga verksamheter i samhället finns planer och strävanden för mångfald; etnisk, genus, HBTQ och så vidare. Inom skolans värld lyser dock sådana planer med sin frånvaro.
Det är i praktiken snarare tvärt om; skolor ska profilera sig med idrottsprofiler, musikklasser och klämkäcka verksamhetsidéer för att tävla om vissa elevgrupper.
Inom skolpolitiken tror man att sortering och utslagning ska göra att barn anstränger sig mer.
Björklunds tolkning av skolforskning menar att ju godare blad det finns högre upp på träden ju längre hals får giraffen. Nu ska ordningsbetyg och högre krav rädda marginaliserade skolor.
Många andra offentliga verksamheter skulle aldrig tillåtas att ha en sådan snedvriden sammansättning som många skolor har i dag. Det skulle ses som en brist om det fanns för mycket av en sort.
Just nu är det de elever som inte valt bort, de som kanske måste gå i skola nära där de bor i utkanten av staden som utpekas som bråkiga och svåra.
Politisk rädsla för att tala om segregering och sortering som ett problem ger elevgruppen ett negativt rykte.
Jag ser ett tydligt samband mellan fallande skolresultat, en segregerad skola och rekrytering av IS-krigare från Sverige. Tre förödande företeelser som alla skvallrar om unga människors brist på tilltro till framtiden, ingen tilltro till att få tillhöra ”Vi i Sverige”.
Politiken och vad den kommunicerar är ansvarig för detta samband – skyll dig själv och stå vid din läst.
När jag var rektor på Ronnaskolan i Södertälje kommun så talade ofta mina elever med mig om oron inför att de inte skulle bli kallade på intervjuer, att de skulle bli stoppade av polisen oftare än andra, de skulle behöva vara bättre än andra för att lyckas och att de troligtvis aldrig skulle bli insläppta på krogarna runt Stureplan.
Tystnaden och passiviteten inför dessa frågor är i dag ett konkludent handlande som stigmatiserar elever.
Blandade elevgrupper ger högre resultat och skapar positiva synergier i samhället. Jag föreslår att alla kommuner ska ha en skyldighet som innebär att de skall ha en tydlig plan med åtgärder för hur de ska motverka skolsegregering.
Rikspolitiken behöver stödja den lokala demokratin genom att stå upp för att man har tilltro till att alla elever kan och vill lyckas i skolan, tillsammans.
Klarar kommuner inte detta uppdrag så bör det fria skolvalet tas bort och ersättas mot något som ger tilltro inför framtiden för alla elever.