Via sociala medier beskriver jag hur fördomar och rasism mot svarta yttrar sig i dagens Sverige. För att bekämpa rasism och sexism måste vi våga tala om det.

Idag håller vi alla med om att slaveri och apartheid var vidriga system som missgynnade vissa och privilegierade andra. Färg spelade roll. Men låt oss gå tillbaka i tiden.

De dominanta grupperna förnekade de förtryckta gruppernas verklighet. Slaveri var inte alls ett problem, nej, det kunde fortgå i flera hundra år. Vita i Sydafrika tyckte att apartheid var ett lysande samhällssystem. Vi kan också jämföra med kampen för kvinnlig rösträtt. I Sverige tyckte många män väldigt länge att det var helt rimligt att det bara var de som skulle få rösta i svenska val.

Kvinnor fick inte rösträtt för att de valde att bara se sig som ”människor”. Nej, de identifierade problemet; att männen fick rösta, men inte de. De tog kampen, debatterade och demonstrerade.

Idag är slaveriet och apartheid avskaffat och alla svenska medborgare över 18 år har rösträtt i Sverige. Men vad har människor på maktpositioner och omedvetet vanligt folk gjort i alla tider? De har förnekat andra människors verklighet om och om igen: Kolonisatörerna ”civiliserade” Afrika, Mandela var en terrorist och politik var ingen kvinnogöra.

Idag kan vi alla hålla med om att de privilegierade grupperna ofta har haft fel. Förtryckta grupper hittar sällan på problem. De identifierar strukturella samhälleliga sanningar, belyser dem och kämpar för förändring!

Förnekelse behöver inte vara grundat i illvilja. Liberaler och människor som inte vill prata om strukturer är oftast varken onda, rasister eller ointelligenta. Däremot har de privilegiet att inte själva säga sig uppleva dessa problem och därför funderar de tydligen inte heller kring hur andra påverkas. De går omkring i en bubbla av individualism och kan därför avfärda andras verkligheter och tycka att det är problematiskt att prata om färg.

Men pratar vi inte om färg eller strukturellt förtryck kan @svartkvinna publicera hundratals berättelser som följer samma mönster och ändå bli misstrodda och ifrågasatta.

Så frågan är inte om vi ska prata om färg eller inte.

Frågan är hur stor risken är att vi som ser strukturerna skulle vara oförmögna att berätta vår egen verklighet? Och, hur stor är chansen att de som menar att strukturer inte alls finns – de som tror att vi ljuger och överdriver – plötsligt blivit förmögna att berätta om en verklighet de uppenbarligen inte själva delar?

Vi måste erkänna att människor blir olika behandlade utifrån deras identiteter.

Vi måste komma överens om att rasifiering är ett enkelt sätt att visa på strukturer och privilegier. Vi kan ju alla, förutom de mest extrema, skriva under på att vi människor tillhör en och samma ras.

Men rastänk, alltså föreställningar om att vissa av oss besitter stereotypiska karaktärsdrag, är tyvärr högst aktuellt. Färg och identitet spelar roll, det har det alltid gjort. Att inte prata om färg eller om diskriminering på grund av olika identitetskombinationer, som till exempel svart och kvinna, är att förneka en verklighet. Det går inte att prata om verkligheten svarta kvinnor upplever om vi redan innan vi har börjat berätta möter argumentet ”vi ska inte skilja på människor och människor”.

Få samhällsproblem förbättras genom att vi inte talar om dem.

Hade andra samhällsproblem mött samma argument skulle vi kunna avskaffa alla lagar och lägga ner alla välgörenhetsorganisationer. Men det gör vi ju inte.

Varför skulle just rasismen och sexismen minska om vi inte talade om den?