Under de senaste åren har de östeuropeiska romernas utsatthet blivit väldigt påtaglig i Sverige.

Jag var nyligen i Rumänien, och träffade där Florin Botonuglu, romsk människorättsaktivist, som berättade att han hade varit i Stockholm och besökt de rumänska tiggarna där. Han beskrev att det var besvärligt för dem att de inte fick stanna någonstans, att de drevs från plats till plats.

Men han poängterade att det var ett logiskt val för dem att åka. Florin uppskattade från sina samtal med rumänska romer i Sverige att de i snitt fick in cirka 250 – 400 kronor om dagen på att tigga (det matchar uppskattningar som polisen har gjort, medan välgörenhetsorganisationers uppskattningar ofta ligger mycket lägre).

Det är betydligt mer än vad de skulle tjäna på ett okvalificerat jobb hemma i Rumänien. Så länge de alternativen inte förändras, så kommer fler och fler att välja att åka till Sverige.

Att ge till tiggarna förändrar absolut ingenting, enligt Florin. Det bibehåller bara ett system där föräldrar lämnar sina barn utan tillräcklig omsorg i de fattiga hemtrakterna, där ingen hemma ser till att de kommer iväg till skolan, där utanförskapet går i arv.

Florin lekte med tanken på vad hans organisation skulle kunna göra bara med den dryga halvmiljon kronor som svenskar dagligen skänker till landets cirka 2 000 rumänska tiggare (allt enligt Florins egna uppskattningar). De skulle kunna bygga en ny framtid, från grunden, för många av de mest utsatta, säger han.

Valeriu Nicolae, också han rom, och grundare av Center for Roma and Minority Issues, den organisation Florin jobbar för, var ännu mer frustrerad.

Valeriu förklarade att det inte finns något intresse bland de rumänska politikerna att förbättra situationen för den romska minoriteten. Att överhuvudtaget engagera sig i frågan är politiskt skadligt.

Valeriu verkade nästan ha givit upp hoppet om att det skulle komma en förändring inifrån Rumänien, det kanske var därför som det som verkade göra honom argast under samtalet var EU.

”Det finns enorma mängder pengar öronmärkta för att utveckla de mest utsatta romska områdena i Rumänien, men i princip inget kommer fram”, sade han.

På frågan om vad man som svensk kan göra så svarar han därför: ”Lägg press på EU! Se till att EU-pengarna kommer fram, att de går direkt till organisationer som jobbar på golvet.”

Vad gäller om man borde ge till tiggare, så var Valeriu tydlig: ”Nej, det gör mer skada än nytta. Vill du göra något så hitta ett sätt att engagera dig i stället!”

Att den långsiktiga lösningen finns i Rumänien och inte i Sverige var båda helt överens om, även om Florin också efterlyste möjligheter för de romer som åker till Sverige att faktiskt kunna jobba och ta sig in i samhället.

Att det inte räcker att satsa i de fattiga romska byarna på landsbygden som nästan alla tiggare i Sverige kommer från behövde varken Florin eller Valeriu förklara, det var uppenbart så fort jag pratade om romer med någon ur den rumänska majoritetsbefolkningen.

Den gängse uppfattningen var att romernas situation berodde på dem själva, då de inte såg till att deras barn fick utbildning eller skötte de jobb de erbjöds. Den rasistiska synen på romer finns i alla samhällsskikt.

President Traian Basescu har bötfällts för att ha sagt ”få romer vill jobba” samt ”många av dem lever traditionellt av att stjäla”.

Florin Botonogu betonade att rasistiska föreställningar lätt blir självuppfyllande profetior. Han berättade att han hade en romsk vän som hade ett toppjobb i ett företag, men ingen där visste att han var rom.

Han vågade inte ”komma ut” på grund av risken för diskriminering, och hans kollegor kunde på så sätt ha kvar sin bild av romer som fattiga och smutsiga tiggare eller tjuvar.

Även det omvända gäller. Långt ifrån alla rumäner som tigger i svenska städer är romer, men är man tiggare (eller om man stjäl) så ses man ofta ändå som rom. Och fördomarna förstärks ytterligare.

För att förändra situationen för dem som inte ser någon bättre lösning än att komma till Sverige och tigga krävs åtgärder ifrån främst Rumänien, men även EU, både vad gäller utveckling av eftersatta områden och antidiskriminering.

Från svenskt håll kan vi öka pressen på att de EU-medel som finns ska nå fram till den utsatta romska gruppen.

Det finns även positiva exempel på bilaterala samarbeten mellan kommuner, då många som tigger i en viss svensk stad kommer ifrån samma område i Rumänien. Det finns frivilligorganisationer med förankring bland romer som man kan jobba med eller stödja ekonomiskt.

Just det är kanske det enklaste sättet att som enskild bekymrad medmänniska rikta hjälp direkt mot den grupp vars utsatthet man påmints om.

Jag håller inte med Valeriu om att det skulle vara fel att skänka en slant till en uppenbart behövande romsk tiggare. Att förbjuda tiggeri som Cecilia Magnusson idag föreslår på DN Debatt skulle dessutom bara göra situationen än värre för de mest utsatta.

Jag är dock säker på att det viktiga inte är huruvida vi lägger något i den utsträckta bössan eller inte, utan vad vi gör för att förändra de diskriminerande och marginaliserande samhällsstrukturer som drabbar romer så hårt i Rumänien, men som även existerar i Sverige.

Och vad gäller mötet med den enskilda människan som ber om hjälp, så tror jag inte heller där att det centrala är om vi ger eller ej, utan att vi inte tittar bort.

Att vi ser, hälsar, visar den respekt som alla människor förtjänar, oavsett fattigdom, och oavsett etnicitet.