Vilka är de? Jag kan inte låta bli tänka på det när jag går runt i det offentliga rummet i Stockholm i dag. Tittar de mig i ögonen? Vilka tillhör den tiondel av alla svenska EU-valdeltagare som har röstat emot mig och min familj, när de röstade på Sverigedemokraterna?
Jag funderar på hur jag hamnade här och hur de hamnade här. Jag minns inte att jag gjorde ett val att flytta till Sverige eller hade något att säga till om i mina föräldrars beslut att flytta till Sverige när jag var fyra år gammal.
De flesta svenskfödda har inte heller gjort det valet, det valet gjordes åt dem av deras förfäder.
På samma sätt valde jag inte att mina förfäder bosatte sig i norra Sudan för hundra år sedan. Jag valde inte heller min hudfärg, jag valde inte den rasifiering jag har tilldelats av samhället. Det är inte något jag kan ändra på, jag ser ut som jag gör och jag har den bakgrund jag har.
Du som har valt att rösta emot mig har däremot valt din syn helt själv, du har rätten att välja den åsikten. Du som ser mig, min mamma, min pappa och min bror som ett hot.
Har du någonsin funderat på när du blev svensk? När gjorde du det valet? Hur kommer det sig att du inte anser att jag kan vara det?
Det känns absurt att behöva påpeka att människor har migrerat sedan vi skapades. Utan incitamentet att stanna kvar någonstans så har vi letat efter nya hem, inte sant?
Det kanske du aldrig har behövt fundera på. Men vi har lyckats skapa ett hem här – jag, min mamma, pappa och bror. Vart tycker ni att vi skulle ha tagit vägen? Du kan ljuga mig rakt i ansiktet och för dig själv när du säger att det inte handlar om mig utan om att invandringen är okontrollerad.
Men i slutändan gör du skillnad på ”vi” och ”de”. Du vill ha vissa i Sverige, dem du anser vara svenskar.
Jag förväntar mig inte att du eller någon annan ska älska mig och min familj. Jag tror inte att människan har kapaciteten att älska alla på hela jorden. Däremot är vi kapabla att respektera varandra.
När man skapar en debatt som är svart och vit, mellan kärlek och hat, är det lätt att hitta någon att klandra i stället för att se hur vi alla kan respektera varandra och leva tillsammans.
Älskar du alla svenskfödda och betyder det att jag inte kan passa in? Kan du verkligen dra den gränsen och du i sådana fall visa mig exakt var den går?
När jag rör mig i Stockholm och funderar på vilka de är som inte vill ha mig här får jag en klump i magen. Jag känner mig oönskad och jag kan inte styra över det, för det har ingenting att göra med mig egentligen.
Jag undrar hur alla andra som jag och min familj mår, alla rasifierade i Finland, i Norge, i Storbritannien och i Frankrike, där en fjärdedel av alla valdeltagare inte vill ha dem där.
Hur känns det för dem att promenera i sina offentliga rum i dag?
De kanske känner som jag. Detta är inte ett Europa som jag är välkommen i eller vill ta del av i dag.
Jag vill att alla som håller med mig börjar prata om det, ta debatten. Det finns en klump i min mage, att jag måste berätta för folk att jag inte är farlig. Ändå är det jag som känner mig som en måltavla och ett offer.
Det andra som jag tänker på dessa mörka dagar är alla dem som egentligen håller med mig och inte gjorde något. Förstår ni att en tom röst är ett indirekt stöd till de som röstar emot mig och min familj?
Det är en acceptans av rasisternas politik, ett val att inte bidra till motstånd. Det valet är också ditt val.