Dagens Nyheter publicerade en annons med rasistiska myter om invandring. Svenskt Näringsliv svarade med en egen annons, och medlemmar i Feministiskt initiativ började skramla till ännu en. I dag sker det en stark glidning för vad som är okej att publicera i tidningar. Och för att kunna delta i debatten kostar det några hundratusen kronor. Hur är det rimligt? skriver Tanvir Mansur.
Den 8 december publicerade Dagens Nyheter en annons om en bok av etnologen Karl-Olov Arnstberg, som sprider myter om storleken på invandringen till Sverige. Sedan publicerades en annons av Svenskt Näringsliv för att visa invandringens bidrag till samhällsekonomin. Facebookgrupper för att samla ihop pengar för att göra ännu en motannons startades av medlemmar i Feministiskt initiativ. Även Sverigedemokraterna har försökt göra en annons i samma tidning. Så här ser det ut när samhällsdebatten reduceras till en fråga om reklam.
Numera kostar det alltså mer än hundratusen kronor för att kunna göra sin röst hörd i DN. Hur är det rimligt? Många har redan visat hur den första annonsens påståenden har varit felaktiga. Arnstberg har dessutom ett vanskligt anseende inom forskningen.
René Leon Rosales, fil. dr. i etnologi och forskare på Mångkulturellt centrum i Botkyrka, går så långt som att kalla honom ”marginaliserad” inom forskningsvärlden och menar att hans vetenskaplighet har kritiserats, på grund av hans överdrivna generaliseringar och brister i källkritik.
– Han har blivit en husforskare för populistiska grupperingar och verkar i den här boken driva en agenda som går i linje med den som drivs av rasistiska grupperingar, säger Leon Rosales.
DN:s chefredaktör Peter Wolodarski försvarade publiceringen av den första annonsen, som spred rasistiska myter om invandring, med att hävda att de har en generös annonspolicy utifrån sin liberala tradition, som även ska omfatta ståndpunkter som är skilda från DN:s. Det är en idé om att liberal pluralism ska kunna existera i en tidning, där även frågan om mänskliga rättigheter ska vara förhandlingsbar och enbart en fråga om argument mot argument. Men stämmer det?
Enligt Leon Rosales är det långt fler röster som exkluderas från det offentliga samtalet, och än svårare blir det om det ska kosta pengar för att ta del av en debatt.
– Man kan inte på allvar på en redaktion mena att man låter alla röster höras i en tidning, det är bara befängt. Det är viktigt att alla röster ska kunna tillåtas i samhället, men det görs inte med en annons i en tidning.
Han berättar att presstödet är till för just detta, staten fördelar pengar till olika tidskrifter och tidningar. Flera röster får redan höras i samhället, på olika sätt, och inget säger att en enskild tidning måste ta in alla annonser bara för det. Annonsmaterial inte en del av redaktionellt material, och att därför referera till pluralism är inte relevant.
Flera andra chefredaktörer har uttalat sig kritiskt mot DN:s inställning, och menar att de inte skulle publicera en annons som sprider felaktiga siffror och rasistiska myter. Wolodarskis liberala hållning är dock densamma som Expressens chefredaktör Thomas Mattsson hade, när en krönikör i dennes tidning häromåret skrev med rasbiologiska termer om hur ”pursvenskar” håller på att dö ut. Det är samma resonemang som Aftonbladets chefredaktör Jan Helin hade när en kolumnist nyligen skrev om flyktingmottagandet som en ”tickande bomb” i vårt “fina civiliserade Europa”.
I dag sker det en stark glidning för vad som är okej att publicera i tidningar. Skillnaden är att i Wolodarskis fall handlar det inte om en opinionsjournalistisk text, utan om en annons. Och för att kunna delta i debatten på samma plattform kostar det några hundratusen kronor. Dagens Nyheter måste alltså inte publicera allt. Dagens Nyheter kan tacka nej. Vissa redaktionella principer måste hållas högre än värdet av annonsintäkter.
Det här handlar inte om obekväma åsikter. Det handlar inte om faktafel. Det handlar inte ens om politik. Det handlar om en djup fientlig inställning mot att människor bosätter sig i samma land. Där jag som är medborgare och född i landet får läsa att min familj är ett av de största problemen i samhället, med sin blotta existens. Det måste inte publiceras. Och det borde inte ha publicerats.