Återigen nås vi av nyheter om skottlossning i Göteborg. Den här gången rapporteras om två bröder, varav en påträffats död på brottsplatsen och den andra har förklarats död efter transport till Sahlgrenska universitetssjukhuset.
I nuläget vet vi väldigt lite om vilka bröderna är och vad som har lett fram till dödsskjutningen.
Men det råder knappast något tvivel om att vi ännu en gång har att göra med en tragedi med många bottnar – och alldeles oavsett omständigheterna, så startar nu ett tungt sorgearbete, inte minst för de anhöriga.
På ett annat plan är det en tragedi för Göteborg som stad och för vårt samhälle. Helt naturligt följer också ett behov av att förstå och förklara detta, det ofattbara.
Det verkar finnas en bild just nu att Göteborg är mer drabbat av skottlossningar på öppen gata än andra städer. Frågan är om denna bild är korrekt.
Den officiella kriminalstatistiken på området är bristfällig, men en rapport från Brottsförebyggande rådet, som publicerades förra året, visar på en tydlig ökning generellt vad gäller rapporterade skottlossningar i landet under de senaste tio åren.
Vidare visar statistiken att skottlossningarna i hög utsträckning är ett storstadsproblem, men att bilden av Göteborg som särskilt drabbat förmodligen bör nyanseras.
Om man jämför antalet skjutningar i Göteborgs kommun med antalet skjutningar i Stockholms kommun så är skillnaden inte stor, faktum är att mycket tyder på att antalet skjutningar per invånare är något lägre i Göteborg än i Stockholm.
Den avgörande skillnaden handlar snarare om i vilken slags bostadsområden skjutningarna sker.
Skottlossningar på öppen gata är i hög utsträckning ett problem i storstadsmiljöer som präglas av en hög grad av utanförskap. Det här gäller lika för Göteborg, Stockholm och Malmö.
När man söker förklaringar så handlar det således framförallt om att förstå utanförskapets orsaker och konsekvenser, snarare än att peka finger åt Göteborg eller för den delen Malmö, som i perioder varit den stad som fått stå som symbol för skottlossningar i offentliga miljöer.
Av någon anledning talar man sällan om Stockholm på samma sätt, trots att utanförskapet och skottlossningarna i högsta grad är en del av verkligheten även där.
Ansvaret att minska utanförskapet och dess konsekvenser vilar tungt på dem som utformar systemen i samhället, det vill säga riksdagen, regeringen, våra myndigheter och kommuner.
I förlängningen avgörs systemutformarnas ageranden av det uppdrag vi medborgare väljer att ge dem.
Det är i hög utsträckning genom politiken vi formar de förutsättningar som avgör graden av utanförskap i våra storstäder.
Vill man verkligen förstå den senaste tragedin i Göteborg och andra liknande händelser, så skall man söka svaret i hur vi i Sverige fördelar samhällets resurser, upprätthåller en rättvis arbetsmarknad, sköter våra skolor, vår sjukvård, vår socialtjänst och andra centrala välfärdsstrukturer.
