I dag, den 6 februari, är det den internationella dagen för nolltolerans mot kvinnlig könsstympning.
Kvinnlig könsstympning är ett globalt problem och enligt FN:s siffra är i vart fall 200 miljoner flickor och kvinnor utsatta för könsstympning. Könsstympning är ett avskyvärt brott, ett brott mot mänskliga rättigheter och ett hedersbrott.
Det är också ett brott som leder till fysiska och psykiska livstrauman för offret.
Det är ett brott som går ut på att kontrollera flickors och kvinnors sexualitet och liv. Det här är brott som även existerar i Sverige. Hur många utsätts i Sverige ? Vad gör vi för att bekämpa brotten?
I Sverige är könsstympning av flickor och kvinnor förbjudet sedan 1982. Det är även olagligt att genomföra ingreppet utomlands om man är bosatt i Sverige.
Socialstyrelsen uppskattade år 2015, att så många som 38 000 flickor och kvinnor i Sverige kan ha utsatts för könsstympning. Det är viktigt att alltid polisanmäla dessa brott.
Sjukvård, skola, socialtjänst, andra myndigheter måste våga agera. Vid blotta misstanken om att ett barn har utsatts för könsstympning eller kan komma att utsättas för könsstympning i samband med exempelvis en resa till hemlandet måste vuxna agera.
Vi måste våga se och våga agera för att skydda det barn som är offer eller kan komma att bli ett offer. Efter polisanmälan är det viktigt att polis, åklagare snabbt agerar och säkrar den bevisning som kan leda till att brott går att styrka.
Alla polisförhör med målsäganden och vittnen ska exempelvis säkras genom ljud – och bildfiler. I de här målen finns ofta stödbevisning, även rättsintyg som styrker skadebilden. Det går oftast att styrka brott. Ändå har vi endast två fall som lett till fällande domar.
År 2003 öppnades Sveriges första och hittills enda specialistmottagning för könsstympade. Amelmottagningen på Södersjukhuset i Stockholm som har tagit emot drygt 1300-1400 patienter sedan starten år 2003.
De här siffrorna visar att vi måste göra mer i Sverige för att bekämpa kvinnlig könsstympning. Vi kan inte acceptera att dessa brott fortgår. Vi är både tysta och fega i Sverige.
Det räcker inte att uppmärksamma frågan en gång om året, den 6 februari. Det ska råda nolltolerans i Sverige.
De som begår brotten är nästan alltid en nära släkting eller föräldrar, och ja, vi måste lagföra de personer som begår brotten, även om det är föräldrar eller nära släktingar.
Vi måste agera utifrån att det här är brott som hör under allmänt åtal och att en åklagare är den som driver målet, oavsett om målsäganden vill medverka eller ej. Vi måste även se över vår lagstiftning för vi har för låga straff.
Attityden i vårt samhälle måste vara att de här är allvarliga brott och begår du detta brott, ja då riskerar du betydligt strängare straff än de påföljder som vi har i dag.
Även utvisning ska användas i de fall det är möjligt. Sverige kan bättre.
