Oroligt hade det varit i området långt innan 1948 med väpnade fientligheter mellan araber och judar under turkiskt välde 1882-1914 och under 1920-talet. Notera den arabiska kampanjen 1936 mot alla judars liv.

En lång och trasslig historia alltså, som började långt före 1948, men Göran Burén lyfter ensidigt på SVT Opinion fram en fråga och struntar i resten.

Hela historien är viktig att hålla i minnet.

Israel bildades helt folkrättsenligt genom förklaringen den 14 maj 1948. Redan dagen efter Israels utropande anföll sex arabiska arméer för att utplåna landet. Försök gjordes även 1967 och 1973, vilka även de misslyckades.

Krigen var flagranta kränkningar av våldsförbudet i folkrätten. Israel har nu fredsavtal med Egypten och Jordanien. Vid det arabiska anfallskriget 1948 annekterade Jordanien Västbanken, vilken i sexdagarskriget 1967 ockuperades av Israel.

Denna ockupation modifieras numera av de så kallade Osloavtalen slutna mellan PLO och Israel (1993 och 1995). Dessa avtal förutser ett slutligt avtal mellan parterna, vilket dock har låtit vänta på sig.

Före 1967 administrerades Gazaremsan av Egypten, som förlorade kontrollen i kriget samma år, då Israel ockuperade den.

Israel lämnade Gaza 2005, som sedan 2007 styrs av terroristorganisationen Hamas efter en statskupp mot koalitionsbrodern Fatah.

Hamas främsta syfte är att utplåna Israel.

Efter Israels tillbakadragande var det förhållandevis lugnt fram till att Hamas tog makten och raketerna började regna urskillningslöst över Israel, som använde sin i självförsvarsrätt. Därav läget i dag!

Hamas är alltså gazabornas största hinder för att nå frihet, mänskliga rättigheter och välstånd.

När det förekommer oroligheter i ett land, inbördeskrig eller krig, så flyr människor under kaotiska förhållanden som de gjorde under oroligheterna och krigen nämnda ovan.

Exakt hur många araber som flydde under krigsförhållandena i området just 1948 är inte helt klart. Det är än mer oklart hur många av dem som faktiskt kan sägas ha fördrivits av någon.

Enligt Göran Burén var det 750 000, en siffra som är fullständigt orealistisk.

Hundratusentals judar fördrevs dock helt otvetydigt från arabstaterna.

Stora flyktingströmmar av miljontals människor fanns åren efter andra världskriget i Europa.

Under sådana omstörtande händelser finns det ingen rätt att återvända, när en annan stat senare råder över territoriet.

Inte heller finns det i folkrätten någon allmän rätt till ersättning för att man flytt krig. Samma gäller för de araber som flydde under 1948.

Israel saknar därför varje rättslig skyldighet att ta emot några araber eller utge någon ersättning.

Dessutom bör påpekas att de flesta av dem som flydde under 1948 numera är avlidna. Flyktingstatus förvärvas individuellt och kan inte ärvas, varför andra och tredje generationens araber inte berörs.

Frågan om ersättning skulle ändock kanske kunna bli en politisk komponent i slutavtalet mellan PLO och Israel, men då såsom goodwill från israelisk sida ex gratias, det vill säga betalning utan rättslig skyldighet.

Många araber som flydde har hållits i läger och inte tillåtits att integreras som medborgare i länderna dit de flydde. Dessa flyktingar är en tragisk bricka i ett politiskt spel från arabstaternas sida.