Snart rullar studentflaken fyllda med glädjerusiga studenter genom våra städer igen. Tretton långa år i grundskolan är äntligen över och de står på tröskeln till vuxenvärlden.
Vad har de egentligen med sig från åren i den svenska skolan? Är de redo att ge sig ut på arbetsmarknaden? Har de tillräckliga förkunskaper för att äntra universitetet och ägna sig åt högre studier?
Med diverse PISA-rapporter och OECD-resultat i färskt minne är det tveksamt. De senaste åren har flera studier med svidande tydlighet visat att svenska skolan befinner sig i fritt fall.
Det började med matematik och andra naturvetenskapliga ämnen – nu ser det illa ut över hela linjen. Den svenska skolan kan inte hävda sig i jämförelse med andra europeiska skolor.
Våra elever presterar sämre, i alla ämnen, och det är sämre ordning i våra skolor, mer bråk och stök. Eleverna kommer inte i tid, det förekommer mobbing och trakasserier och alltför många känner sig otrygga.
Att det står allt sämre till med elevernas kunskaper kommer inte som en överraskning för oss som undervisar på universitet och högskolor.
Sedan jag började undervisa 1999 har studenternas förkunskaper sjunkit tämligen dramatiskt. Allt färre känner exempelvis till Aristoteles och Immanuel Kant, något som borde vara självklart efter en slutförd gymnasieutbildning.
Referenser till litteratur som Dostojevskijs ”Brott och straff” eller Kafkas ”Förvandlingen” faller allt som oftast platt till marken.
Förmågan att tillgodogöra sig kurslitteratur på andra språk än svenska och engelska är obefintlig.
Allvarligast är dock att en allt större grupp studenter har en bristande förmåga att angripa en text. De har påtagliga problem att sålla bland information, och att värdera vad som är mer eller mindre relevant, vilken källa som är mer eller mindre trovärdig.
Detta hänger ofta ihop med en bristande förmåga att uttrycka sig skriftligt, en bristfällig grammatik, alldeles för långa eller för korta meningar. Detta är bekymmersamt – inte bara för den högre utbildningen, som ju naturligtvis urholkas, utan för demokratin.
Vad händer med demokratin om en allt större grupp medborgare inte har möjlighet att tillgodogöra sig information, förstå och värdera sannolikhet och trovärdighet?
Om samma vikt och trovärdighet tillmäts en anonym insändare, en artikel i DN, ett inlägg på Facebook, en text i Nationalencyklopedin som en forskningsrapport?
Skolkommissionen med Anna Ekström i spetsen presenterade den 16 maj ett antal förslag för att komma till rätta med den svenska skolans problem.
I korthet handlade det om att öka statlig styrning, bryta skolans segregation och tvinga alla att välja skola.
Jag tror inte på deras förslag. Jag tror att grundproblemet handlar om bristande ordning och reda och om den bisarra idén att läraren ska vara någon sorts kompis som ska leverera underhållning.
En lärare ska vara en auktoritet och eleverna är i skolan för att lära sig. Det gör inget om det är roligt i skolan – men det är inte huvudsyftet med utbildning.
Huvudsyftet med att gå i skolan är att erövra tillräckliga kunskaper för att kunna hantera sitt vuxenliv: bli attraktiv på arbetsmarknaden eller klara av högre studier.
Där har den svenska skolan misslyckas på ett fundamentalt sätt och det är hög tid att tänka om.