”Kent öppnade en helt ny värld för mig”

Snart är den här, Dagen K som vi fans fasat och våndats inför sedan mars. Den 17 december sätter Sveriges största rockband Kent punkt för den 26 år långa resa de gjort tillsammans.

Kent gör som de alltid har gjort och går sin egen väg, bestämmer sig för att avsluta på topp och bjuda på en hejdundrande avslutning, göra det till en fest för sig själva och oss fans.

Jag såg dem i Malmö i november. För 31:a och sista gången. Jag lyckades komma längst fram en sista gång och fick en ros av Joakim, tog honom i hand och tackade för allt när bandet gick förbi efter sista låten.

Det blev ett fantastiskt avslut på min resa som började någon gång i februari eller mars 1996. Jag var 13 och skulle fylla 14 till hösten och jag hörde Kräm första gången.

Kent öppnade en helt ny värld för mig, de gav mig en gemenskap och många nya bekantskaper. Bandet är den stora anledningen till att jag träffade min flickvän Aurora. Så jag har oerhört mycket att tacka Kent för.

Framför scenen i Malmö insåg jag även vilken förmåga Kent har haft att fortsätta engagera och fånga upp nya fans trots att det gått över 20 år sedan första skivan. Jag stod och väntade på att försöka få en låtlista och pratade lite med killen bredvid mig. När jag sa att jag lyssnat på Kent sedan 1996 berättade han att han själv var född 1996. Det säger allt om hur framgångsrika de varit.

Jag hoppas att alla som går på den sista konserten får ett lika fantastiskt avslut som jag själv fick, ett ljust avslut där all underbar musik, glädje, gemenskap och vackra minnen lyser upp och skiner igenom sorgen över att det är dags att ta farväl.

I mer än halva mitt liv har Kent varit en del av min tillvaro men någon gång måste det ta slut. Kent kommer för alltid att finnas i hjärtat hos mig och alla andra fans.

Tobias Jonsson, aka tobbe non stop

”Vi är många som sörjer – och älskar”

Snart ser jag Kent för sista gången. Det är ofattbart. Enormt. Jag är peppad, förtvivlad och fullständigt i förnekelse.

Kommer jag stå där och storgråta? Förmodligen.

Kommer jag skriksjunga hela konserten igenom? Med all säkerhet.

Men vad händer efteråt?

Kent släppte sin första skiva året efter jag föddes. Både jag och bandet Kent är i 20-års åldern.

Ofta har jag känt mig ganska ensam med Kent. I högstadiet fnissade mina kompisar när jag berättade om att mina nya favoritskiva ”Tillbaka till Samtiden”. De var för pretto, för konstiga. Men det var jag också. Så med det blev det alltid jag och Kent, vi mot världen. Genom alla svåra tider i tonåren höll de mig i handen, sa att det skulle bli okej. Sa att det var okej att vara ledsen och arg.

Det är just det som gör dem så stora, att de kan nå ut till vem som helst. Att de med sina texter och musik kan hjälpa så många.

Jag vet att vi är många som sörjer, men också älskar. Älskar detta kaxiga, men försiktiga, så känslofyllda men också hemliga band. Vad som än kommer ske i framtiden så kommer de alltid vara med oss. Vi kommer alltid tillsammans vara dom andra.

Vad händer när man vet att det inte blir någonting mer? Jag vet inte. Jag har ingen aning.

Det är som att växa upp på riktigt.

Kajsa Lundquist

”Det finns en grupp som förstår mig”

Liseberg 1996. Jag står framför den stora scenen och väntar, det är augusti och himlen är klarblå. Jag är tretton år, mitt första tonår och jag är sådär vilsen och osäker som man är i den åldern. Året innan hade min mamma gått bort i cancer och saknaden är stor. Jag har en känsla av att inte passa in någonstans.

Bandet kliver på och jag kommer ihåg att jag blev lite rädd för det jag ser på scenen. Men musiken förmedlade hopp, här är några som förstår saknad. Hur det är att vara utanför, de tonsatte mina känslor och jag gick från konserten med en känsla av hopp.

Det finns en grupp som förstår mig.

Från när jag var en vilsen trettonåring till i dag har det nog inte gått en enda dag då jag inte lyssnat på Kent. Jag är 33 år gammal idag, jag är inte lika vilsen men kärleken till bandet och musiken är lika stark.

Kent är ett band som alltid har förstått mig. Jag är evigt tacksam, som då som nu för alltid.

Marcus Brederfält

”Kent har hållit min hand genom mina värsta stunder”

Tack som fan, Kent. Tack för att ni plockade upp en ensam och vilsen tonåring och fick henne att känna sig lite mindre ensam. Men framför allt, tack för musiken. Jag lovar att förvalta minnet av er väl.

Kent blev ganska plötsligt och oväntat det viktigaste som hänt mig. De blev min största och ofta enda trygghet. Jag har varit kär i musik sen jag var liten, men om alla andra artister har varit tillfälliga och ytliga förälskelser så är Kent mitt livs största kärlek.

Musiken har fyllt ett tomrum i mig, tillfredsställt en längtan efter gemenskap och någonting som känns större än mig själv. De har hållit min hand genom mina värsta stunder och fått mig att orka mer än vad jag trodde var möjligt.

Och nu är vi här. På ett utsålt Tele2 Arena i Stockholm den 17 december spelar Kent sin sista sång. Det är helt naturligt och i enlighet med deras 26 år långa karriär att sluta på det här viset.

Det känns som att jag håller på att förlora en nära vän. Jag är tung av sorg inför avslutet, men jag är också fylld av en enorm tacksamhet inför Kent och allting de gett oss. Livskraften, skratten, tårarna. Alla otroligt fina minnen och alla bekantskaper och vänner man fått på vägen. Jag är tacksam att just jag också fick älska det här bandet och ta del av deras storhet.

De har lärt mig att det är okej och till och med nödvändigt att drömma stort och att helhjärtat tro på sin egna förmåga.

Jasmin Khan

”På lördag tar jag farväl i min Kent-tröja”

Jag ska fylla 15 år, sitter i en bullrig bildsal och försöker synas så lite som det bara går. Jag vågar inte ha på mig någon Kent-tröja. Fastän tre nya ligger och bränner i min garderob.

Året är 2003 och i bakgrunden står radion på. Genom allt stim hör jag visslingen. Gillar du Kent vet du precis vilken jag menar, gör du inte det var den ändå omöjlig att inte lära sig där i början av millenniet.

– Men STÄNG AV den jävla skitmusiken för fan!

Jag mår dåligt över att jag inte vågar stå upp för det enskilt allra viktigaste i min värld vid den här tiden. Jag lyssnar på Kent så fort skolan slutar och resten av dagen.

– Man blir deprimerad av att lyssna på Kent, slänger någon ur sig i korridoren.

Året är 2007, jag går sista året på gymnasiet. Det är en liten skola och här är jag ”hon som gillar Kent”. Okända människor vet vem jag är på grund av min kärlek till ett band. Jag skriver Kentcitat med kulspetspenna på mina armar och tänker att jag en dag ska tatuera in något av dem.

Efter skolan går jag hem och sätter på datorn. Loggar in på Kents forum och pratar med mina kompisar. Kent har sedan länge blivit mycket mer än bara musik. Jag har lärt känna några av de viktigaste personerna i mitt liv genom kärleken till det här bandet.

Året är 2016. Den 17 december står jag i publikhavet i en av mina Kent-tröjor. Tillsammans med alla högstadieelever som älskade Kent i smyg. Tillsammans med de fantastiska människor jag lärt känna över hela landet för att vi älskat samma band.

Vi som alla har känt skalvet genom kroppen, vi samlas och säger farväl till vårt älskade Kent.

Sandra Johnson