Det militaristiska tonläget och fokus på ett starkt försvar fortsätter att trissas upp. Regeringen gick i dag ut med att de vill utreda hur värnplikten kan återinföras. Med argumentet att allt för få frivilligt tycks vilja vara lojala soldater, diskuteras nu hur återinförda tvingande inslag ska stärka vår militär.
Att utspelet kommer bara några dagar efter den så kallade ubåtsjakten, är nog inte en slump.
Självfallet är det viktigt att vi har en krisberedskap för de reella säkerhetshot som finns, men vi anser inte att en allmän värnplikt till en illa fungerande och föga fredsbefrämjande försvarsmakt är lösningen.
Det alarmistiska tonfallet i flertalet rapporter från 'marinens vecka' i Stockholms skärgård har visserligen fått kritik i efterhand, men ingen har på allvar ifrågasatt förstärkningen av militärens resurser. Särskilt Expressen har på ledarplats den 22 oktober utgjutit sig över Fi:s hållning och menar att ”Feminism är inte möjlig utan gränser”.
Visserligen utmålas försvaret av ett lands gränser som ”pittmätarfasoner” men ledarskribenten Ann-Charlotte Marteus säger samtidigt att ”I själva verket är ju den pittmätande patriarkala nationalstaten, med sitt mjuka välfärdsinnehåll, en förutsättning för kvinnors frigörelse och egenmakt. Utan föräldraförsäkring och förskola, utan hemtjänst och äldreboenden, skulle svenska kvinnor vara ljusår från dagens jämställdhet.”
Uttalandet vittnar om en besvärande historielöshet. Faktum är att feminister under långa tider bekämpat pittmätarfasoner på samtliga arenor.
Det har gällt både på hemmaplan, på jobbet och i samhället i stort. Inklusive inom säkerhetspolitiken. Samma kvinnor som är aktiva i fredsrörelsen, den rörelse som faktiskt lyckades stoppa planerna på en svensk atombomb, är också aktiva för kvinnors ekonomiska självständighet.
Det finns ingen motsättning mellan att utveckla välfärden och avveckla det militära försvaret. Tvärtom.
En ny FN-rapport av folkrättsjuristen Alfred de Zayas varnar för att alltfler länder döljer sina militärutgifter under anslag till forskning. Uppskattningsvis går 20 – 40 procent av fattiga länders budgetar till militären, vilket dränerar dessa fattiga länder på pengar de behöver för att minska fattigdomen och hantera klimatförändring, miljöförorening, ökenspridning och pandemier.
Den här kunskapen finns inom den feministiska rörelsen. Militarismen är en grundbult i nationalismen och nationalismen är starkt förknippad med det som idag betraktas som ”manligt”.
Däremot tycks insikten om dessa destruktiva samband saknas i den nya regeringen. Den nyligen presenterade budgeten går i gamla hjulspår, och flirtar med det militärindustriella komplexet, en stark maktfaktor i Sverige.
Det talas tyst om detta, men faktum är att den nya regeringens budget satsar dubbelt så mycket pengar på försvaret som på klimatpolitiken, två miljarder ska gå till FN:s klimatfond, fyra miljarder till det svenska försvaret under mandatperioden.
Det är en felaktig prioritering, och den visar tydligt skillnaden mellan att förebygga konflikter – aktiv klimatpolitik, ekologisk omställning, ny miljöteknik – och att försöka möta dem med vapen när de väl inträffar.
Fi:s politik handlar inte om att öppna gränserna som enda åtgärd och enda politik.
För det första vill vi se ett långsiktigt mål som successivt öppnar gränserna och som ser till alla människors gemensamma intressen och rättigheter.
För det andra måste vi inse att den vapenskramlande och upprustande värld vi lever i inte förmått minska konflikterna och förverkliga de löften om fredlig samexistens som verkade vara möjlig när Berlinmuren revs (helt utan våld) för 25 år sedan.
Vi vill vrida politiken mot nedrustning, mot förebyggande, mot fredsarbete och vi vill att tankar om civilförsvar åter kommer upp på dagordningen, liksom utbildningssatsningar för att öka förståelsen för, och beredskapen inför de verkliga hot som finns mot vår säkerhet.
Den felaktiga prioriteringen, satsningarna på militär hårdvara, får destruktiva följder även utanför Sveriges gränser. Det militärindustriella komplexets strävan att prångla ut JAS till länder som borde prioritera fattigdomsbekämpning och utveckling, inte upprustning, är skrämmande. Tydliga exempel är Sydafrika och Brasilien.
Brasiliens president Dilma Roussef har inte mer än hunnit bli omvald i helgen förrän JAS-konsortiet hissar flaggan för den stora och kontroversiella JAS-affären med Latinamerikas största ekonomi.
Miljarderna rinner iväg i det Brasilien som behöver alla resurser regeringen kan mobilisera för att bekämpa fattigdomen och fördela jord till jordlösa.
Så lika lite som pittmätning med hjälp av vapenskrammel försvarar välfärden i Sverige, gör den det i andra delar av världen.
Det är därför som feminismen alltid är gränslös.