Folkrättsprofessor Göran Lysén har i ett debattinlägg på SVT Opinion framfört en rad uppgifter som helt enkelt inte stämmer.
Det exakta antalet palestinier som flydde 1948 och åren därefter vet vi inte. FN:s Conciliation Commission for Palestine beräknade i en rapport 1950 antalet till 711 000, men fördrivningarna fortsatte under de kommande åren om än i mindre skala. Tre kvarts miljon är en numera allmänt accepterad ungefärlig siffra.
Av dem är idag minst 30 000 fortfarande i livet, men tvärtemot vad Lysén påstår så räknar världssamfundet även deras efterkommande som flyktingar.
UNRWA, det FN-organ som administrerar hjälpen till Palestinaflyktingarna skriver på sin hemsida: ”Ättlingarna till manliga Palestinaflyktingar, inklusive adopterade barn har rätt att registrera sig (som flyktingar)”.
På FN:s egen hemsida uppges antalet Palestinaflyktingar till 4,6 miljoner.
Det har gjorts försök, exempelvis genom initiativ i USA-kongressen, att ändra på detta, så att endast nu levande flyktingar skulle räknas, vilket onekligen skulle underlätta för Israel i en kommande fredsförhandling. Det har inte lett till något resultat.
Lysén skriver att det är oklart hur många av flyktingarna som faktiskt kan sägas ha fördrivits av någon. Jag antar att han menar att fördriven är bara den som har tvingats iväg under vapenhot. Det är en orimlig definition.
Det är i själva verket ointressant av vilken orsak en person flyr sitt hem under en konflikt – rykten om massakrer, högtalarbilar som kör omkring uppmanar en att ”ge sig iväg, annars...”, egna ledare som råder en att fly, och så vidare. Ljud av explosioner.
Fördrivningen inträffar när en som flytt med vapenmakt hindras att återvända hem. Enligt det synsättet, som måste vara det enda rimliga, bär Israel skulden för de fördrivnas öde.
Lysén påstår att det inte finns något allmänt stöd i folkrätten för flyktingars rätt att återvända och få ersättning för förlorad egendom. Det kanske det inte gör, men just i fallet Palestina finns det, nämligen en resolution i FN:s generalförsamling år 1948 (nr 194) som säger:
”Generalförsamlingen beslutar, att de flyktingar, som så önska, skola tillåtas att vid tidigast möjliga tidpunkt återvända till sina hem och leva i fred med sina grannar samt att ersättning ska utbetalas för egendom, tillhörande sådana som föredraga att icke återvända, och för förlust av eller åverkan på egendom, som enligt internationell rätt eller av billighetsskäl skola ersättas av ansvariga regeringar eller myndigheter.”
Resolutionen gäller alltjämnt och har samma rättsverkan som resolution 181 från året innan, vilken ständigt åberopas som den statsrättsliga grunden för Israels rätt att existera.
Den dryga miljonen flyktingar som bor i Gaza, har alltså såväl folkrätten som den mänskliga moralen på sin sida när de gör motstånd och det vet de om.
De har blivit fördrivna och fråntagna sin egendom. Vi svenskar lägger ner stora pengar på vårt försvar och det gör vi därför att vi tänker göra motstånd mot främmande ockupanter. Rätten till självförsvar är inte något som exklusivt gäller staten Israel.
Lysén skriver själv att Gazaremsan ockuperades av Israel 1967. Det motstånd som gjordes där under mellan 1967 och 2005, måste därför Lysén anse varit både legalt och rättfärdigt.
Större delen av tiden sedan 2005 har Israel blockerat Gazaremsan på ett sätt som är att likställa med ockupation. FN:s generalsekreterare har vid upprepade tillfällen krävt att blockaden ska avslutas.
Det ger ett märkligt intryck att en professor i folkrätt har så dåligt reda på sig just i ämnet folkrätt.
Har Lysén inte ens hört talas om resolution 194?