Om Sverigedemokraterna blir kvari riksdagen kommer förr eller senare den första inviten om samarbete.

När allt kommer omkring är det närmast tjänstefel av politiska partier att inte undersöka möjligheterna att få igenom sin politik.

Och vore det verkligen otänkbart att göra upp med Sverigedemokraterna om exempelvis infrastruktur eller sjukvård?

Om Alliansen öppnar för förhandlingar med Sverigedemokraterna skulle de också sätta press på Socialdemokraterna respektive Miljöpartiet att göra upp med Alliansen, som därmed kan regera med hoppande majoriteter.

Fast vad hindrar å andra sidan en maktspelare som Stefan Löfven från att förekomma detta genom att själv sträcka ut handen?

Sverigedemokraterna ska inte ha för höga förväntningar på sådana inviter. Utöver att vara impopulära bland många väljare och folkvalda, så finns en tröghet i partipolitiken.

Väljarna önskade ett borgerligt samarbete under många decennier innan partierna faktiskt kunde samarbeta. Att involvera Sverigedemokraterna skulle kräva svåra förhandlingar, även om den politiska viljan fanns. Och fler alliansväljare vill hellre se samarbete med Socialdemokraterna.

Att regera ställer dessutom särskilt höga krav på partierna. Vänsterpartiet var otänkbart som regeringsparti under hela 1900-talet på grund av sin nära relation till främmande makt.

Ironiskt nog samma främmande makt som idag sannolikt diskvalificerar Sverigedemokraterna. Då det kommunistiska Sovjet, idag Putins Ryssland.

Att fackliga socialdemokrater som Daniel Suhonen och Mats Wingborg i DN varnar för en ”blåbrun” regering är således mer intressant som fenomen än för att de skulle ha särskilt mycket på fötterna. Varningen sker nämligen av två strategiska skäl.

För det första för att LO-medlemmar i hög utsträckning röstar på Sverigedemokraterna. Genom att utmåla detta parti som ett ”högerparti” hoppas man skrämma väljarna åter till den socialdemokratiska fållan.

För det andra vill man genom att försöka brunmåla Alliansen och Moderaterna flytta fokus från att det är en socialdemokratisk regering som lett omsvängningen till dagens gränskontroller, id-krav och striktare asylvillkor.

Detta i linje med traditionell socialdemokratisk politik, som i decennier varit mer restriktiv än den som förts under borgerliga regeringar.

Framför allt är frågan om friare rörlighet över nationsgränser – exempelvis inom EU och för arbetskraftsinvandrare – en tydlig ideologisk vattendelare. Den har starkt stöd inom borgerligheten och hos Miljöpartiet, men kritiseras av Sverigedemokrater och från LO-håll.

Notera att Suhonens och Wingborgs debattartikel, trots sin bullrande retorik mot brun (alltså nationalsocialistisk) politik, är kliniskt befriad från kritik mot Sverigedemokraternas asylpolitik och syn på fri rörlighet.

Om man inte vågar ta strid med Sverigedemokraterna i deras profilfråga ska man nog passa sig för att samtidigt hävda att de är bruna. Sådant fördummar det politiska samtalet och förvärrar partiernas förtroendekris.

Framför allt väcker det frågor om var socialdemokratin är på väg. De har historiskt rymt en viss respekt för marknadsekonomi, valfrihet och öppenhet mot omvärlden.

Nu tycks detta vara ett större bekymmer än stängda gränser.