Terrorattacken mot Charlie Hebdo har snabbt gått från att vara en sorglig och beklaglig tilldragelse till en ursäkt att vältra sig i fransk civilisationsrasism.
Redan Frantz Fanon observerade att den koloniserade upphöjs över sin djungelstatus i den utsträckning han anammar kolonialmetropolens kulturella normer.
Graden av anammande prövas idag med förnedrande manifestationer som avslöjar västlig makt och muslimsk impotens som till exempel slöjförbud i skolor eller att en satirtidning kontinuerligt publicerar rasistiska bilder som trampar på muslimers heligaste symboler.
Bara när muslimer likt vita kristna lärt sig rycka på axlarna åt detta kan de räknas som civiliserade.
I hysterin efter attentatet har svenska media skyndat att fortsätta Charlie Hebdos civilisationsuppdrag.
”Publicera bilderna” ropas det från ledarsidor som utropat Charlie till yttrandefrihetens utpost – en redaktion av nästan uteslutande vita män som använt yttrandefriheten till att sprida rasism och misogyny.
Tvärtemot vad som sägs var Charlie inte ens konsekventa i att sparka både uppåt och neråt utan påhejade av den ökande antimuslimismen har de haft udden riktad speciellt mot muslimer, som är en svag och utsatt minoritet.
Men när skribenten Maurice Sinet i en artikel antydde att president Sarkozys son konverterat till judendom för att kunna gifta sig till pengar fick han sparken från Charlie Hebdo.
Något sådant avskedande var dock inte aktuellt när tidningen tog till bland de vidrigaste formerna av rasistisk stereotyp och tecknade den svarta justitieministern, Christiane Taubira, som en apa.
Vår oförmåga i väst att se oss själva med andras ögon går faktiskt till roten av problemet och våra svenska medier är här medorsakande.
Trots att terroristattacken varit på alla förstasidor har frågan ”varför” helt undkommit diskussion.
Detta trots att attentatsmännen själva deklarerat att de drevs av ilska över de krig och våldshandlingar som västvärlden bedriver i muslimska länder.
Den här självcensuren har lett till att människor på allvar tror på den till leda upprepade lögnen att det rörde sig om en attack mot yttrandefriheten.
Att försöka förstå orsakerna bakom terrorism är inte detsamma som att stödja terrorism, bara ett sätt att förhoppningsvis reagera på ett mer intelligent sätt än med att publicera fler rasistiska nidbilder och säga ”je suis Charlie”.
Glorifiering av antimuslimska ideologer är faktiskt nästan lika dumt som glorifiering av terrorister och våra media borde inte uppmuntra till detta.
Jag vet att det anses vara dålig smak att poängtera att vita kroppar anses mer värda att begråta än bruna, men det är en viktig del av problemet.
Vad kan man dra för slutsats av att det nyligen släpptes en senatsrapport om CIA:s systematiska användande av tortyr på muslimska offer och att den enda straffats för detta är visselblåsaren bakom avslöjandet?
Hur ska man förstå att vår statsminister åkte till Frankrike för att delta i sorgen men inte har haft tid att hälsa på i Libyen, landet som med hjälp av svenska JAS-plan bombades till demokrati så att libyerna idag lever i ett kaos som får Paris den 7 januari att framstå som ett paradis av lugn?
Jag har också fått lära mig att det kallas radikalisering när en muslim når slutsatsen att väst driver på krig och stöttar despotiska regimer i den muslimska världen.
Men om ingen tar risken att stämplas som radikaliserad kan ingen heller ställa den allra viktigaste frågan som är hur länge tror vi att vi kan skicka illegala krig, drönare, dödspatruller och bombplan till övriga världen utan att något våld ska tillstöta hos oss.