USA:s och EU:s förhandlingar om ett nytt frihandelsavtal är både behövligt och välkommet. Europa och USA delar grundläggande värderingar, och ett nytt avtal innebär både ett ökat förtroende och ett politiskt närmande. Dessutom är frihandeln den enda hållbara vägen för att lyfta Europa och USA ur den ekonomiska krisen – i stället för att som i dag låta Indien och Kina ta allt större delar av världsekonomin, skriver Ebba Busch Thor (KD).
Nyligen möttes amerikanska och europeiska chefsförhandlare i Washington för att komma närmare ett handels- och investeringsavtal. Tidpunkten är väl vald. Efter flera år av ekonomisk kris på båda sidor av Atlanten kan ett nytt handelsavtal ge välkommen stimulans till ländernas ekonomier. Avtalet beräknas kunna ge omkring 0,5 procent i ökad BNP och skapa många nya och välbehövliga arbetstillfällen.
Sverige var den första nationen – vid sidan av de länder som själva deltog i revolutionskrigen – att erkänna USA 1786, genom ett vänskaps- och handelsavtal. Trots långvarigt goda svensk-amerikanska relationer är det inte rimligt att tro att Sverige i dag på egen hand kan uppnå ett förbättrat handelsavtal med USA.
Vi kristdemokrater vill värna principen om subsidiaritet – beslutet ska tas på lägsta möjliga effektiva nivå. Det vill säga på EU-nivå endast när nödvändigt. Frihandel är en sådan fråga. Den europeiska unionen ger oss kraft och kapacitet att tillsammans med 27 andra länder stärka det transatlantiska samarbetet och därmed förutsättningarna för nya jobb och tillväxt – detta i en långsam återhämtningsperiod då vi behöver det som mest.
De många åren utan ett globalt handelsavtal inom WTO har resulterat i ett ökat tryck för bilaterala avtal.
Ytterligare ett viktigt skäl är globala geostrategiska förändringar: nya ekonomiska ”tigrar” – Kina, Indien, Brasilien med flera – har flyttat fram sina positioner och utgör en allt större del av världsekonomin. Ett transatlantiskt handelsavtal behövs för att möta ökad konkurrens från dessa länder.
Redan i dag är tullmurarna mellan EU och USA låga, men eftersom handelsvolymen är såpass stor – två tredjedelar av den totala världshandeln, eller cirka 2 miljarder euro varje dag – blir vinsten av även små sänkningar stor. Den stora vinsten skulle dock komma genom ömsesidigt erkännande av regleringar eller harmonisering av regler på en rad områden vilket i sin tur skulle sänka den administrativa bördan för företagen. I dag tvingas till exempel bilproducenter som vill operera på båda sidor om Atlanten att tillverka samma bil på två olika sätt, trots att bilarna håller samma säkerhetsnivå. Detta innebär höga omkostnader vilket leder till högre priser för kunden. EU och USA skulle genom ett handelsavtal av den här typen även bana väg för globala regleringar vilket i sig skulle utgöra en mycket viktig konkurrensfördel.
Europasamarbetet tog avstamp i ekonomin: genom att skapa en gemensam inre marknad har EU-länderna knutits närmare varandra, inte bara ekonomiskt utan även värderingsmässigt och politiskt. På samma sätt skapar ett handelsavtal mellan EU och USA ökat förtroende och ett politiskt närmande.
Häri ligger den kanske allra viktigaste vinsten. Europa och USA delar grundläggande värderingar om demokrati, mänskliga rättigheter och religionsfrihet som politikens viktigaste fundament.
Det finns förstås en rad hinder på vägen till ett avtal. Vi behöver nå överenskommelser inom områden där vi historiskt har haft svårt att komma överens, till exempel inom jordbrukssektorn. Mer oroväckande är att det finns politiska hinder, inte alla politiska krafter och partier vill se ett avtal. Miljöpartister hävdar att ett avtal skulle sätta miljöskyddet ur spel. Detta trots att EU:s förhandlare tydligt sagt att man inte kommer att tumma på några miljöskyddsregler och att en fristående miljömässig och social konsekvensutredning ska ske i samverkan med samtliga intressenter och det civila samhället.
Socialistgruppen i EU-parlamentet har velat frysa förhandlingarna om avtalet på grund av avslöjandena om amerikanskt spioneri på europeiska medborgare och ledare. Det är en angelägen fråga som måste redas ut, men att frysa handelsförhandlingarna skulle drabba Europa minst lika mycket som USA. Längre ut till vänster, och långt ut på högerkanten är motståndet mer kategoriskt och tydligt protektionistiskt.
I spåren av den djupa ekonomiska kris som drabbat hela EU och nästintill knäckt vissa europeiska länder med massarbetslöshet som följd är ett handelsavtal av yttersta angelägenhet.
Jag efterlyser en ny generations EU-samarbete som tydligare tar fasta på ett av sina huvuduppdrag – att verka för frihandel. Frihandel är den enda bevisat hållbara vägen för att lyfta människor och länder ur ekonomisk utsatthet och arbetslöshet.
För att ett brett och tidigt avtal, helst under 2014, ska bli av krävs därför att alla frihandelsvänliga krafter samlas och tar ansvar för kommande generationer i Europa.