Nu firas det i Gaza där det råder en spänd vapenvila mellan israeler och palestinier.

Det är därför hög tid att vi som utomstående på allvar diskuterar bakgrunden till konflikten.

En stor majoritet av Gazas innevånare är flyktingar eller ättlingar till flyktingar vilka kom till Gaza 1948 i samband med att staten Israel bildades.

Bortskrämda av rykten om massakrer eller ivägkörda under gevärshot gav de sig iväg från sina byar och städer, ofta i ren panik, bara som de stod och gick. De sökte skydd där det fanns något att få i väntan på att kunna återvända hem.

De fick aldrig komma hem.

Den israeliska statens väpnade trupper hindrade dem från att återvända. Den nybildade staten skulle ha en stabil judisk majoritet. I den fanns plats för blott en liten del av Palestinas arabiska befolkning.

På samma sätt som underkuvade folk i Sydamerika, Asien och Afrika under historiens lopp fått maka på sig för att ge plats åt främmande kolonisatörer, fick nu palestinierna se sina jordar och sina olivträd övertas av invandrare.

All den egendom som cirka 750 000 människor lämnat efter sig beslagtogs av staten Israel.

De bönder och stadsbor som trodde att de tillfälligt lämnat sina hem medan stridena rasade, de fann nu – om de inte råkade ha rika släktingar – att något av de många flyktingläger som omgav den nybildade staten, var den enda boplats som stod dem till buds.

I lägren fanns ingen möjlighet att försörja sig, människorna var hänvisade till allmosor från FN – och är det fortfarande.

På Gazaremsan uppstod flera sådana läger.

Det säger sig självt att de bortdrivna människorna inte alltid stillatigande fann sig i sitt öde.

Det gjordes motstånd.

Och på motståndet följde repressalier från en övermäktig armé. Detta har pågått nu i 66 år.

Det krig som med jämna mellanrum blossar upp i Gaza har sin upprinnelse 1948. Gazaborna minns hur de och deras föräldragenerationer fördrevs och bestals på hem och egendom. De vill ha upprättelse.

Att göra motstånd är en form av upprättelse.

Någon undrar säkert – hur var detta möjligt? Trekvarts miljon människor fördrevs från sina hem och fråntogs all sin egendom. Detta skedde ändå i modern tid.

Fanns inga journalister, ingen kritisk nyhetsförmedling, inga människorättsorganisationer? Och hur är det möjligt att 66 år kunnat förflyta, utan att rättvisa skipats?

Det finns många skäl till detta.

Den mest heltäckande förklaringen är, att staten Israel med överlägsen skicklighet från början lyckades ta kontroll över informationen.

Israelernas makt över historieskrivningen var närmast total. Den fick en hel generation av svenska opinionsbildare att publicera bisarra påståenden om att flyktingarna hade sig själva att skylla, därför att de förlupit sina hem.

Alternativt lades ansvaret på omgivande arabländers ledare, vilka skulle uppmanat palestinierna att fly. På Israel lades aldrig något ansvar.

Varefter åren gått har kritiken mot Israel vuxit, men hegemonin finns kvar. Israel sätter fortfarande – utom i krislägen som det nuvarande – debattens dagordning. Israelkritik är inte god ton.

Men vi vet också av historien, att för varje utbrott av våldsamheter förslösas ytterligare något av resterna från det enorma goodwillkapital staten Israel fick med sig från födelsen.

Palestinaflyktingarna måste få upprättelse och ersättning för all sin förlorade egendom innan det kan bli någon riktig fred i mellanöstern.