I sitt debattinlägg på SVT Opinion skriver Helene Bergman att idén om att kvinnor skulle dölja sina kroppar från hjässan till fotknölarna inte ens fanns på kartan när kvinnokampen startade i Sverige och i övriga Europa på 1960-70-talen.
Bitvis är det säkert sant.
Jag tror att perspektivet inom stora delar av dåtidens kvinnorörelse begränsade sig till Europa och västvärlden, och att det självklara var att frigörelse handlade om att klä av sig det som då, här, uppfattades som patriarkalt pansar.
Jag slängde själv bh:n och satte inte på mig den igen förrän jag valdes in i riksdagen (1988) och fick kommentarer om att jag, som i övrigt var snyggt klädd, nog borde göra något åt de där guppande brösten.
Få kommer ihåg att omständigheterna faktiskt var sådana att förskolepersonalen på en del håll arbetade med bar överkropp när det var varmt. Då som nu var majoriteten kvinnor.
”Det var då vi slängde våra bh:ar och gav våra kroppar just den frihet vi behövde för att kämpa för våra medborgerliga rättigheter”, skriver Bergman.
Jag tror snarare att vi med den manifestationen signalerade att vi själva ville bestämma. Vi gjorde det i protest mot både modedirektiv och den manliga blicken.
Det handlade mindre om själva plaggen och mer om att manifestera en självständighet.
Min kropp är min kropp och jag bestämmer själv över den och följaktligen också över hur jag vill klä den.
Jag tror att den förståelsen av innebörden i dåtidens handlingar är central för att kunna svara på Bergmans nästa fråga, om ”varför kvinnor flyr från dessa länder på grund av det statliga kvinnoförtrycket för att sedan i Sverige, inte bara sätta på sig hijaben, utan också kämpa för att få bära den?”
Många av de kvinnor som finns i Sverige (och Europa) har i första hand flytt undan krig, dödande och regimpolitiskt förtryck.
Det handlar om flykt undan dagliga bombningar och terrordåd och undan barbariska regimer som inte förnekar sig rätten att också brutalt förnedra och förtrycka kvinnor.
För de flesta som kommer hit handlar det om att rädda livet, på sig själv och sina barn.
Långt ifrån alla kvinnor som kommer har en bakgrund där de stått på barrikaderna för kvinnors frigörelse.
Det är inte konstigare än att det också här finns många kvinnor som inte gör det. Gemensamt är att kläderna är en del av både den egna identiteten och av samhällets normer.
Nu har de franska politikerna förvandlat burkinin, vars skapare vill ge kvinnor frihet, till en symbol för islamism och den används flitigt för att underblåsa den antimuslimska opinionen i landet.
Debatten om slöjan har redan pågått under många år och har resulterat i förbud som omöjliggör för en del kvinnor att arbeta och studera.
Den ständiga diskussionen om just kvinnors kläder visar att den patriarkala strukturen, runt om i hela världen, inklusive Europa och Frankrike, fortfarande är stark.
Den tar sig olika uttryck i olika länder men det är samma norm, samma struktur och samma mönster som upprepas – kvinnors kroppar och kläder används systematiskt för politiska och religiösa maktsyften.
Detta är det centrala och det är detta vi måste reagera mot. Hållningen måste vara att det är kvinnors rätt till självbestämmande som är det centrala. Min kropp och mina kläder.
Det betyder att vi idag, i Sverige och i Europa, tillsammans med feminister globalt, har som utgångspunkt att stärka kvinnors självständighet.
Det gör vi inte genom att förbjuda vissa kläder i de offentliga rummen, på arbetsplatser eller i skolan. Det kan vi bara göra genom att försvara varje kvinnas rätt att klä sig som hon själv vill.
Jag hör redan invändningen – ja men det är ju inte frivilligt!
Sanningen är nog att det varierar. Sanningen är också att vi aldrig kan veta hur det är om vi inte lyssnar. Och för att kunna lyssna så måste vi mötas, oavsett hur vi är klädda.
Kanske visar det sig att just burkinin blir ett oväntat verktyg för möten också på våra egna stränder.
