Kubas tidigare diktator Fidel Castro har gått bort. Det innebär en ny möjlighet för Kubas folk att ta ett steg mot frihet och demokrati.
Samtidigt samlas nu svenska politiker och tyckare som sörjer att en diktator har lämnat oss. Det är en oacceptabel historierevisionism som sanktionerar förtryck.
Castro mottogs som en frihetshjälte när han ledde den kubanska revolutionen. Ett land som var fattigt skulle bli rikt och demokratiskt.
Det blev dock snabbt uppenbart att Fidel Castro hade andra planer. Han och hans regim lät avrätta tusentals Batista-anhängare och tusentals andra deporterades till arbetsläger eller fängslades.
En totalitär regim slog sina klor i Kuba som snabbt slog ner på de grundläggande fri- och rättigheterna.
Trots detta har flera svenskar redan hunnit uttrycka sorg över att den forna diktatorn – som orsakat så mycket lidande – gått bort.
Den tidigare socialdemokratiske politikern Pierre Schori sade till TT om Castro att ”han var i grunden en patriot som ville utveckla sitt land, men han fick inte den chansen”.
Vänsterpartiets tidigare partiledare kommenterade till Aftonbladet att ”Fidel Castro är en stor inspirationskälla” och ”framförallt när det gäller att synliggöra västvärldens dominans över världen och hur det påverkat människors liv”.
Tyvärr bidrar även SVT genom att rubricera det inträffade med att ”Kubas forne ledare Fidel Castro är död”, trots att man när Augusto Pinochet gick bort skrev, som sig bör, att ”Chiles exdiktator Pinochet död” (SVT 10/12-06).
Det är inte mindre än ett hån mot alla dem som lidit under den kubanska kommunistregimen.
De människor som har förlorat sina nära och kära i fängelser och de som har hindrats att nå sin fulla potential som människor.
De senaste åren har vi äntligen börjat se hur den kubanska regimen försvagats. Sakta har man börjat öppna för privat ägande och företagande och lättat upp förtrycket mot de mänskliga rättigheterna.
Men fortfarande lider många svårt och så sent som 2003 genomförde regimen vad som har kommit att kallas ”den svarta våren” då man slog ner oppositionsrörelser och fängslade oliktänkande.
Detta är ett tillfälle att minnas och hylla dem som föll offer för den kubanska regimen. Det bör också vara en dag då vi noterar att Kuba är ännu ett land som bundits fast i socialistisk ekonomi och fattigdom.
Låt oss skicka våra tankar till alla de som offrat så mycket för att demokratisera ett land som hållits under brutalt förtryck.
Förtryck är nämligen förtryck, oavsett om det är en fascistisk eller socialistisk avsändare.
Den som inte delar den bilden visar på en oroväckande demokratisyn.
