Turkiet är hårt drabbat av terror. Sedan sommaren 2015 har närmare trehundra liv mists och närmare tvåtusen har skadats i en våg av självmordsattacker.
I flera fall har turkiska myndigheter pekat ut den så kallade ”Islamiska staten” som ansvarigt för flera av attentaten. Så har också skett nu, efter attacken mot Atatürk-flygplatsen i Istanbul.
Hittills har dock IS som grupp inte tagit på sig ansvaret för något av de tidigare dåden man beskyllts för, även om självmordsbombarna i åtminstone fyra av de tidigare attentaten har kunnat kopplas till jihadistiska kretsar i Turkiet.
En kurdisk terrorgrupp har tagit på sig ansvaret för en rad dåd tidigare i år, bland annat två stora attacker i huvudstaden Ankara.
Turkiets historia är kantad av våld. Under 1970-talet skakades landet av attentat och massmord utförda av framför allt högerextremister. Det våldet användes sedan för att legitimera den militärdiktatur som infördes 1980.
I efterhand har det visat sig att statliga element hade varit inblandade, och direkt hade organiserat terrorhandlingar.
Mot denna bakgrund väcks i Turkiet alltid frågan om inte krafter inom den så kallde ”djupa staten”, som vill sabotera demokratin, ligger bakom utbrotten av politiskt våld.
Sådana frågor har liberaler och vänsterintellektuella i Turkiet ännu en gång ställt sig under det senaste året.
Vad som är alldeles uppenbart är att den turkiska regimen har ett direkt ansvar: det är ytterst dess politik som har skapat en grogrund för terrorism.
Man kan också konstatera att våldet fungerar som en ursäkt för att inskränka demokratiska fri- och rättigheter.
I flera år gav Turkiet direkt stöd till grupper av islamistiska extremister i inbördeskrigets Syrien. Jihadister kunde fritt passera den turkiska gränsen till Syrien, få vård i Turkiet, och den turkiska underrättelsetjänsten transporterade vapen och ammunition till flera av dessa grupper.
Chefredaktören för landets äldsta, mest respekterade tidning och en av dess reportrar arresterades sedan tidningen hade rapporterat om vapentransporterna till jihadisterna i Syrien.
Rättegången mot journalisterna pågår ännu. Under senare tid har dock Turkiet tvingats lägga om sin utrikespolitik. Ankara har fått ge upp sina planer på att störta regimen i Syrien med hjälp av jihadister. Men skadan är redan skedd.
Turkiet har varit med om att skapa och underhålla ett ”Frankensteins monster” som nu kanske riskerar att bli ett växande säkerhetsproblem för landet självt.
Man brukar tala om risken för ”Pakistanisering”: Pakistan stödde talibanerna i Afghanistan, och det ledde sedan till att landet fick problem med islamistisk terrorism på sin egen hemmaplan.
Men den största risken för Turkiet är att den politik som regimen bedriver mot den egna, kurdiska befolkningen kommer att bli en växande grogrund för terrorism.
Även om Turkiet nu tvingas föra en försiktig utrikespolitik, och fått ge upp sina planer på att störta regimen i Syrien, finns det inget som tyder på något omtänkande när det gäller inrikespolitiken, och då närmare bestämt den kurdiska frågan. Tvärtom.
Sedan ett år tillbaka har den turkiska regimen återgått till att som vanligt försöka ”lösa” den kurdiska utmaningen med våld. Det har redan fött mer våld i form av kurdisk terrorism.
Våldet i Turkiet skrämmer bort turister. I år beräknas intäkterna från turismen minska med åtta miljarder dollar. Men våldet bidrar samtidigt också till att stärka den auktoritära regimens grepp om landet.
Detta i och med att regimen numera regelmässigt använder anklagelser om stöd till ”terrorism” för att tysta den demokratiska oppositionen.
Det kommer vi att få ser mer av i Turkiet under den närmaste tiden.