Vi vill gärna börja där Daniel Wiklander slutar. Han tycker inte att Uppdrag granskning ska ödsla tid på att moralisera över innehållet i chattloggar. Det tycker vi.
Vi tycker att man ska moralisera över hur så kallade antifascister hoppar liberaler i huvudet, hur så kallade antifascister hotar unga politiker, hur så kallade antifascister slår ner gästarbetare i asfalten och sparkar dem i huvudet när de ligger ner.
Och vi tycker att man ska moralisera över hur de så kallade antifascisterna skryter om och njuter av sitt våld i nämnda chattar.
Märk väl, det är ett våld som inte bara riktar sig mot högerextremister, utan helt uppenbart mot människor som knappast kan utgöra något hot och mot folk som bara råkar komma i vägen eller befinner sig i närheten.
Vi fick inte ens med de värsta fallen: en man som får en kniv i ryggen när han ber två personer, två antifascister, att sluta klottra. Slumpen räddade hans liv.
Exempel finns det gott om – vi har inte heller inte inkluderat attacker mot statliga institutioner som migrationsverket, arbetsförmedlingen och polisen – men vi tror inte det spelar någon större roll för Wiklander.
Att beskriva vänstervåldets verklighet anser Wiklander är att moralisera. Han anser att fascisternas attacker, på något sätt, är verkligare.
Att hålla två tankar i huvudet verkar vara svårt.
Wiklander har rätt på en punkt, vi lyckades inte gå till botten med vad som driver dessa människor att ta till våld.
Vi hade frågan, men Revolutionära Fronten ville inte svara.
Här är frågorna vi ville RF skulle svara på:
* Vad har ni för syfte med Revolutionära Fronten, vad vill ni uppnå?
* I vilka fall är det godtagbart med politiskt våld?
* Var går gränsen för antifascistiskt självförsvar, och vilken är er definition av nödvärn?
En del av svaren finns dock i chattloggarna som dessvärre är nedslående läsning för den som är ute efter ädla motiv hos aktivisterna.
De framstår inte sällan som Socker-Conny med Marx manifest i bakfickan. Kontrasten mot de ideologiska brandtalen som då och då dyker upp på Facebook är slående.
Till slut, om Wiklander menar allvar med en massmobilisering mot fascism som är ”inkluderande åt alla håll” kommer han att få det svårt.
Att först förminska offren för den militanta vänstern och sedan hoppas på att de ska samarbeta med sina mobbare är mycket begärt.