Sverige har nu valts till medlem i FN:s säkerhetsråd för perioden 2017-2018. Detta är naturligtvis glädjande.
Frågan blir därmed hur Sverige på bästa sätt bör agera för att fullgöra sin skyldighet som rådsmedlem och verka för att FN:s ändamål och principer uppfylls.
Säkerhetsrådet beskrivs ofta som FN:s mäktigaste organ. Så är det.
Men det tragiska är att rådet inte sällan är organisationens svagaste länk – och då särskilt när behovet av ett resolut agerande från rådets sida är som störst.
I mina analyser av olika frågor i världen, oavsett om det rör sig om internationell fred och säkerhet, klimatförändringarna, målen för hållbar utveckling, stärkande av kvinnans ställning, etcetera, tenderar jag att till slut hamna i säkerhetsrådet och särskilt bland dess fem permanenta medlemmar: Frankrike, Kina, Ryssland, Storbritannien och USA.
Det är säkerhetsrådet och framför allt dess permanenta medlemmar som måste föregå med gott exempel när det gäller att respektera folkrätten och att säkerställa att rättsstatens principer upprätthålls på både nationell och internationell nivå.
Efter Berlinmurens fall år 1989 började saker och ting faktiskt att gå i rätt riktning.
Men år 2003 kom en allvarlig vändpunkt: de permanenta rådsmedlemmarna Storbritannien och USA angrep Irak i flagrant brott mot FN-stadgan.
Enligt min mening var detta också fröet till vad som idag är Daesh eller ISIS.
År 2008 följde så Rysslands angrepp på Georgien. Och nu har vi situationen i Ukraina. Båda attackerna är uppenbara brott mot FN-stadgan, och de har resulterat i omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter.
Det är här jag ser ett stort behov av reform av säkerhetsrådet – inte i första hand genom att öka antalet medlemmar i rådet som man nästan uteslutande fokuserat på under många års diskussioner.
Vad som i stället behövs är att rådets femton medlemmar och särskilt de permanenta böjer sig för den lag de själva är satta att övervaka, nämligen FN-stadgan.
De västerländska demokratierna måste ta ledningen här, och det är av utomordentlig vikt att Sverige gör sin stämma hörd när denna sak diskuteras i rådet och i generalförsamlingen.
Den nuvarande situationen i Syrien och dess konsekvenser i Europa är faktiskt ett resultat av att medlemmarna i säkerhetsrådet är oförmögna att agera i enighet och med beslutsamhet och konsekvens när det behövs som mest.
Om de gjorde det, skulle de faktiskt förebygga konflikter av det slag som vi nu upplever, och som ger upphov till många av de problem som vi står inför i världen i dag.
Som jag sade när jag lämnade FN år 2004, vad som behövs är statsmannaskap.
Och de fem permanenta medlemmarna i rådet måste förstå att de måste fullgöra det uppdrag säkerhetsrådet ålagts i Artikel 24 (1) i FN-stadgan, nämligen ”huvudansvaret för upprätthållande av internationell fred och säkerhet”.
Detta förutsätter att de agerar i enighet och att de slutar att använda illegitima veton.
Studenter i Uppsala har vid en analys kommit fram till att praktiskt taget samtliga veton som inlagts efter Berlinmurens fall inte är legitima. Se ”Stop Illegitimate Vetoes”.
Om situationer av det slag vi ser i Syrien upprepas, är risken stor att FN undermineras och att medlemmarna vänder organisationen ryggen.
För mig är det obegripligt att de fem permanenta medlemmarna inte inser att de genom sin brist på agerande i sådana situationer underminerar inte bara FN utan också sin egen ställning.
Bland FN:s medlemsstater diskuteras för närvarande en uppförandekod när det gäller säkerhetsrådets åtgärder mot folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.
Till denna kod har Sverige och ett stort antal andra stater anslutit sig, bland dem Frankrike och Storbritannien.
Sverige bör här verka för att en konstruktiv diskussion om denna fråga förs i säkerhetsrådet för att övertyga de tre återstående permanenta medlemmarna om att också de på sakliga grunder bör ansluta sig till koden.