Svensk arkitektur är elitistisk och uppvisar en förödande brist på nytänkande och mångfald. Det öppnar dörren för populism och hotar hela arkitektkåren.
”Är du trött på att all nybyggnation i Sverige är fyrkantig, likriktad, ful, konstig eller tråkig?”
Så inleds texten i den växande Facebookgruppen Arkitekturupproret, som idag samlar över 19 000 personer – tre gånger fler än Sveriges Arkitekter. Upproret sätter fingret på en öm punkt.
I andra ringhörnan står en oförstående arkitektkår, en utbildad elit, van vid tolkningsföreträde, men med en allt svagare förankring för sina idéer: fostrade i en smakskola med modernistisk utgångspunkt.
Båda synsätten är dock förlegade eftersom tiden då en arkitektonisk stil kunde definieras som ”god smak” är över. Arkitektur som nördar in sig på betonglådor har samma existensberättigande som klassiska formprinciper.
Sverige är så intimt kopplat till modernismen genom 1900-talets storskaliga folkhemsbygge att vi idag har svårt att se det som en stil bland andra. Så länge svenska arkitekter ser modernismen som facit riskerar de att marginalisera sig själva.
Vem behöver en målare som bara kan måla i en färg? Idag har vi ju större möjligheter än någonsin till individuella uttryck. Det finns en självklar och tillåtande attityd till musikstilar, klädstilar och olika matkulturer.
Ny teknik har demokratiserat möjligheterna att skapa fritt. Det är idag självklart att alla kan vara publicister, filmare, musiker – det är inte längre en upplyst elit som definierar god smak. Här finns ett vägval för arkitekter.
Antingen sluter man sig och kämpar för att bevaka sina privilegier eller så öppnar man upp för att möta människors behov och drömmar idag.
Det globala samhället upplever sin största omvälvning på över 50 år. Populistiska rörelser sveper fram och samlar enormt stöd. De serverar enkla svar på svåra frågor och har en nostalgisk agenda.
I politiken är det ofta synen på globalisering, invandring och trygghet som skapar en avgrund mellan populister och etablissemang. Inom arkitekturen är det modernismen som skaver.
Det är helt enkelt väldigt många människor som inte håller med om att detta stilideal är skapelsens krona.
Populister är skickliga på att utnyttja missnöjet med det som byggs i våra städer och erbjuder en enkel lösning: bygg mer som vi gjorde förr!
Arkitektetablissemanget tenderar att anta att kritikerna har en populistisk och ibland till och med främlingsfientlig agenda. Sverigedemokraterna har bland annat motionerat i riksdagen om att förändra arkitektutbildningen och göra den mer klassiskt inriktad.
Partiet blickar gärna tillbaka mot mer kolonner, snickarglädje och vita knutar. Arkitekturupproret är politiskt obundet, men samlar många som delar ett delvis liknande tankegods.
Men om svenska arkitekter på allvar vill ta fajten mot en snäv arkitektursyn – så är alltså inte reducerade lådor svaret. Svaret måste istället vara att öppna för mer mångfald. Bekämpa fascismen genom att bekämpa smakfascismen!
Liksom olikhet och mångfald är nödvändiga element i en levande stad, måste vi kunna ställa krav på mer varierade uttryck i arkitekturen. Rekryteringen till arkitektskolorna är oacceptabelt icke-representantiv för dagens Sverige.
Arkitektvärlden är bra på genusarbete, men usel på integration. Kåren är fast i ett paradigm som bromsar mångfalden. Ängsligheten bland arkitekter är sorglig att beskåda.
Det är som om en våt svart polotröja läggs över alla individuella uttryck. Förutom att detta begränsar vårt lands arkitektur så är det helt otidsenligt.
Det har blivit dags för arkitekterna att välja väg och för oss är valet självklart. Vi uppmanar därför arkitektkåren och alla med inflytande över svenskt byggande att:
- Släppa loss olika uttryck! Vi kan inte forma framtidens samhälle med en tankemodell från 1900-talet. Den gör helt enkelt inte jobbet längre. Låt betonglådor, kitsch och nationalromantik trängas sida vid sida. Sluta se modernismen som ett facit.
- Släppa loss mångfalden! Industrin strävar mot likformighet – av lönsamhetsskäl. Men arkitekter måste vara visionärer och sluta vara nyttiga idioter för byggindustrin. Fler måste kunna bidra till mångfald i stad- och bostadsbyggande och därför har också kommunerna ett stort ansvar. Lösningen är att våga utmana det byggindustriella komplexet och möjliggöra småskalighet.
De som kritiserar svensk arkitektur för att vara enkelspårig har rätt i sin kritik. Men de ordinerar helt fel medicin. Det är inte slutenhet och dogmer som kommer att ta vår arkitektur framåt. Det är istället öppenhet, mångfald och individens frihet!
Antar arkitektkåren utmaningen?
