Den initiala tanken med dagens uppmärksammade hijabmanifestation var att frigöra. Men kampanjen har tagits över av en vit medelklass, som nu skyltar med sin välvillighet bara för att om några timmar ta av sig slöjan igen – och återgå till vardagen. Än en gång exotifieras muslimska människor av vit medelklass totalt omedveten om sina egna privilegier, skriver Sara Yazdanfar, debattör.

I lördags misshandlades en höggravid kvinna med slöja. Vad som med allra största sannolikhet är ett hatbrott är ett hot mot religionsfriheten. Många blev upprörda, arga och kränkta. Vissa med egna erfarenheter av hur det är att vara muslim i Sverige.

Misshandeln är inte logisk. Den blir personlig.

I sociala medier initierades snart Hijabuppropet. Genom att bära slöja under några dagar uppmanades kvinnor med olika bakgrunder och erfarenheter visa solidaritet med den utsatta kvinnan. Syftet är också att politiskt driva frågor om diskriminering och hatbrott mot muslimer.

Sverige är ett rasistiskt land. Misshandel och hatbrott är ett symptom på det. Jag har stor respekt för både hijabuppropets problembeskrivning och initiativtagare. Men samtidigt som människor i sociala medier verkade köpa hijabuppropet med hull och hår, var min magkänsla en annan. Vilka konsekvenser får en aktion, där kvinnor oberoende av sina erfarenheter tar på sig en slöja?

Hijabuppropet trendar på Twitter. Hundratals beslöjade kvinnor har lagt upp bilder på sig själva. Välviljan är beundransvärd – men mina farhågor blev tidigt bekräftade. Slöjan har gått från att klä en avhumaniserad grupp till att beslöja individer. Men inte människor som vanligtvis bär slöja. Inte kvinnor med erfarenhet av en muslimsk bakgrund.

Tolkningsföreträdet har förskjutits från uppropets initiativtagare till en allmän krets vita, icke-religiösa kvinnor. Ännu en gång används kvinnokroppen av en tredje part för att göra politiska poänger. Ännu en gång exotifieras människor av en vit medelklass – totalt omedveten om sina egna privilegier.

Min mamma har varit i mina tankar sedan misshandeln i Farsta. Som troende muslim bar hon slöja fram tills för några år sedan. Min mamma vill inte bli hyllad eller satt på en pidestal. Hon vill inte ha kollektiv solidaritet på grund av sin trosuppfattning. Min mamma vill bli respekterad som medmänniska och samhällsmedborgare.

Det är inte bara kvinnor som upplever ett madonna-hora komplex, där en antingen är älskad eller älskare. Rasifieringen innehåller samma mekanismer. Ska en inte ”åka hem där en kommer ifrån” så har man ”vacker hy” eller är med sin persiska bakgrund ”oerhört intelligent”.

Hijabuppropets initiala tanke var att frigöra. Istället skapar och reproducerar initiativet exotism. Det stigmatiserar människor som faktiskt är religiösa, och reducerar slöjan till en huvudbonad som kan tas av och sättas på för att manifestera välvillighet.

Den absoluta majoriteten av personerna som idag fotograferar sig själva i hijab kommer om några timmar eller dagar ta av sig slöjan – och återgå till vardagen. Kvar blir kvinnorna som faktiskt är muslimer. Som bär slöjan till vardags. Som inte ser den som en avvikande accessoar som kryddar vardagen.

Istället för att försöka leva sig in i hur det är att vara en muslimsk kvinna för en dag bör de människor som nu dra en sjal över sitt hår diskutera hur vi tillsammans skapar ett samhälle med en vass antidiskrimineringslagstiftning. Vilka reformer behövs för att skapa en polis och ett rättsväsende som präglas av antirasism? På vilka sätt kan politiken skapa förutsättningar för ett samhälle som varken stigmatiserar eller exotifierar människor?