Statsminister Stefan Löfven (S) valde att agera snabbt.
Så sent som i torsdags briserade bomben i form av en middag som bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) deltog i tillsammans med ”olämpliga” personer.
I dag meddelade Löfven på en snabbt inkallad presskonferens att Mehmet Kaplan har begärt sitt entledigande ur regeringen och att statsministern har beviljat detta.
Punkt och slut.
Det här var nog det snällaste sättet en regeringsbildare kan behandla en minister på som gjort bort sig.
Löfven yttrade inte ett ord om det olämpliga i vad Mehmet Kaplan har sagt eller gjort, inte ens att han kallat israeler för nazister. Han lät bara Kaplan gå.
Enligt Löfven ska Kaplan ha sagt till honom att alla skriverier kring hans person gjorde det omöjligt för hans möjligheter att kraftfullt fungera som statsråd.
Den bedömningen delar jag, sa Stefan Löfven drakoniskt. Det får inte råda någon som helst tveksamhet om att ett statsråd inte kan fullfölja sitt uppdrag.
Det menade Löfven att Kaplan skulle få svårt att göra i fortsättningen.
Jag tror inte ett ögonblick på att det var Mehmet Kaplan själv som på eget initiativ bett om att få sparken.
För det talar den totala brist på självkritik som Kaplan visade, när han på presskonferensen överraskande klev fram ur kulisserna och höll ett brinnande försvarstal för sig själv.
I talet betonade han starkt sitt demokratiska sinnelag, sitt arbete mot extremism, islamism, och judefientlighet, sin jämställdhetsiver och tro på mänskliga rättigheter.
Löfven hade nog redan indirekt via miljöpartiets språkrör eller direkt till Mehmet Kaplan talat om för honom att han inte hade någon plats i regeringen längre.
Den fräna kritik som både Mona Sahlin och utrikesminister Margot Wallström riktat mot Kaplan i går respektive i dag gjorde det inte heller särskilt svårt för Stefan Löfven att ge Kaplan avsked på grått papper.
Men han gjorde det på ett snyggt sätt. Man ska inte slå på en som redan ligger, tänkte han nog.
Stefan Löfvens snabba agerande var skickligt och framsynt.
Det finns inget värre än ministerskandaler som drar ut på tiden, där nya komprometterande avslöjanden hinner komma varje dag samtidigt som den omdömeslöse ministern fortsätter att klamra sig fast vid taburetten och där regeringschefen inte heller orkar få ändan ur vagnen.
Löfven valde den bästa taktiken, nämligen att omedelbart borsta bort lössen från rockslaget för att därmed minimera skadan för regeringen.
Det gjorde han rätt i.
Regeringen Löfven har nog med problem ändå ifråga om till exempel flyktingpolitiken och de kostnader och problem denna är förknippad med för att inte snabbt göra sig av med en minister, vars politiska omdöme uppenbarligen sviktar och som dessutom verkar vara så insyltad i så många relationer med tvivelaktiga personer och organisationer i sitt gamla hemland att det inte skulle dröja särskilt många dagar förrän en ny skandal skulle pryda Expressens och Aftonbladets löpstilar med feta krigsrubriker.
Det kändes samtidigt patetiskt att se Mehmet Kaplan själv stå framför talarstolen i Rosenbad men inte med ett ord erkänna att han hade gjort något fel, att han träffat fel personer, att han gjort felaktiga uttalanden et cetera.
Självinsikten verkar inte finnas där – och då bör man heller inte sitta kvar som statsråd.
Det kommer inte som någon överraskning att det är ett miljöpartistiskt statsråd som nu tvingas lämna regeringen för bevisad brist på omdöme.
MP:s språkrör Åsa Romson har väl heller inte rosat marknaden när det gällt att visa gott omdöme. Dessutom har själva koalitionsarbetet i regeringen varit skakigt och konfliktfyllt.
Kaplan förklarade på presskonferensen idag att han tänkt fortsätta att arbeta politiskt för miljöpartiet. Hur då? Tänker han gå tillbaka till riksdagen? Han har väl sin riksdagsplats kvar?
Eller har den skada han åsamkat sitt parti och regeringen varit så stor att han förlorat hela sitt politiska handlingsutrymme? Det återstår att se.
Kanske är Mehmet Kaplans avgång förresten en föraning om vad som komma skall, nämligen att hela miljöpartiet lämnar regeringen.
Osvuret är dock bäst, får jag väl tillägga, för att ha ryggen fri.