Jag har arbetat vid en del mediala redaktioner genom åren.

Att slentrianmässigt säga att alla journalister är vänster är vulgärt och felaktigt. Så enkelt är det inte.

Däremot finns det likriktning i svensk medieelit.

De flesta chefredaktörer, för statlig radio, de största tidningarna och redaktionerna är relativt samstämmiga när det kommer till politiska uppfattningar.

De är livrädda för att inte få ingå i det utvalda kotteriet. De vill vara som alla andra. De är livrädda.

Dessutom är många redaktioner styrda av feghet. De är rädda för att skilja ut sig. På det sättet kanske de liknar Sverige i största allmänhet. Vi tycks tro att en avvikande uppfattning omedelbart måste betyda en krigsförklaring.

De flesta inom etablerad media är dessutom relativt välavlönade och bor i samma kvarter, går på samma krogar, umgås med varandra och rör sig med samma referenser.

De formar varandra. De tycker samma. De har en agenda och de har makten att genomföra den agendan.

Samtidigt är det sant att många journalister sympatiserar med Miljöpartiet.

Det är därför som en högst ansvarig miljöpartist kan ringa Sveriges Television och försöka dribbla med Aktuellts redaktion om att vara hygglig mot deras minister.

Detta i utbyte mot gentjänster... Hade det varit för bara ett eller två år sedan hade vederbörande knappast riskerat någonting. Då hade det hela sopats undan mattan och ingen hade fått veta något. Men alternativ media har nu blivit en maktfaktor att räkna med.

SVT vet nu att om de inte själva tar upp det kommer någon annan ändå skriva om det. Alltså går de ut med det. Det är verkligen något helt nytt i svensk nyhetsrapportering.

En del av er kanske minns hur förbannade Sverige var på Italien och Silvio Berlusconi när han ledde landet. Han var en medial lallare som kontrollerade sitt folk via sina tv-kanaler.

Som om Italien inte hade tänkande medborgare, med tillgång till internet och fri media.

Jag minns till och med den lilla fina kampanjfilm som just SVT gjorde när de slog sig själva för bröstet och skröt om sitt oberoende och just hade Berlusconi med i den filmen som ett fruktansvärt exempel på hur det kan gå när ett land inte har den fria, oberoende televisionen...

Ja, tjena.

Nu har vi alltså ett regeringsparti som ringer redaktionen till denna statliga tevekanal och lovar att förse redaktionen med intressanta namn och annat i utbyte mot att redaktionen i fråga är schyssta mot deras minister som är i blåsväder...

Det som hänt reser nya frågor.

Har det hänt förut att Miljöpartiet hört av sig till tv, radio eller tidningar för att försöka få dem att låta bli att skriva, säga eller visa något?

Är det ett system som den täta kontakten mellan Miljöpartiet och svenska journalister satt i system?

Jag lyssnade på Gustav Fridolin (MP) i SR i morse och han fick aldrig den frågan. Jag tycker den är berättigad.

För så här är det.

Miljöparitet vågade göra det de gjorde eftersom de kände sig säkra på att redaktionen de talade med var på deras våglängd.

Men de misstog sig den här gången eftersom alternativ media på allvar nu lyckats med genomlysning av just den här typen av vänskapskorruption.

Man kan ha en massa åsikter om alternativ media, jag har det också, men att de faktiskt breddat demokratin genom sin ihärdighet går det inte längre att bortse ifrån.

Och så Miljöpartiet då.

Ett parti som fullständigt verkar ha glömt bort att en feministisk, medmänsklig värdegrund kan attackeras från fler än ett håll.

Det går inte kalla sig ett feministiskt parti och samtidigt ha företrädare som inte tar kvinnor i handen.

Låt oss leka med tanken att ett annat parti skulle sagt till en reporter ”Nej, du är svart/jude/indier/italienare/finländare/kristdemokrat/rumän/bulgar och jag tar inte en sådan i handen. Men jag kan lägga handen i kors över bröstet, det är väl ok?”

Jag tror man måste börja se att det faktiskt finns ett visst motsatsförhållande mellan att vara feminist och fundamentalistisk muslim.

Det finns en konflikt där och det är den konflikten som nu orsakat en mindre storm i Miljöpartiet.